Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Sunday, November 29, 2009

Hjälp, mamma! Nanopartiklarna äter opp mig!

Kalle: Mamma, mamma, hjälp! Nanopartiklarna äter opp mig!

Mamma: Nej men, lilla Kalle! Vad är problemet? Varför är du så ledsen?

Kalle: Nanopartiklarna äter opp mig! Du måste göra något nu, mamma - så att jag inte dör!

Mamma: Nämen, vad är det för ”nanopartiklar” du pratar om?

Kalle: De är läskiga små saker, som uppstår när jag äter aminosyrorna i kött!

Mamma: Vad säger du, Kalle?

Kalle: Jo, vegetarianerna har berättat för mig att det finns vetenskapliga bevis för att aminosyrorna i kött, ger upphov till massor av nanopartiklar i min kropp. Jag kommer att , mamma! De hemska nanopartiklarna kommer att äta opp mig!

Mamma: Är det vegetarianerna som ligger bakom det här!

Kalle: Ja, vegetarianerna vill rädda mänskligheten från undergång, så de varnar oss för farorna med att äta kött. De har vetenskapsmän som har bevisat att när jag äter etthundra gram kött, uppstår ettusen nanopartiklar i mitt blod. Och om jag får en miljon nanopartiklar i mitt blod, kommer de att äta opp en miljon neuroner i min hjärna vardera i timmen - och då kommer min hjärna att vara väck inom tio timmar! Det har datorsimuleringar bevisat! Så jag måste sluta äta kött genast, innan jag har hunnit äta etthundra gram kött ettusen gånger! Det har vegetarianerna varnat mig för!

Mamma: Nej men, Kalle! De där vegetarianerna har nog bara hittat på det där om nanopartiklarna för att kunna lura dig till att sluta äta kött. Vegetarianerna är ju av ideologiska skäl motståndare till allt köttätande! De har inte ditt eget bästa för ögonen, lilla Kalle! De vill bara förstöra din hälsa, genom att lura dig till att sluta äta nyttiga aminosyror.

Kalle: Hur kan du säga det, mamma? Du är en nanopartikelförnekare! Du är som de där nazisterna som förnekar att Förintelsen ägde rum!

Mamma: Kalle, Kalle. De där vegetarianerna har grundlurat dig! Vad finns det för bevis för dessa nanopartiklars existens? Har någon läkare sett några nanopartiklar i ditt blod?

Kalle: Vegetarianerna har vetenskapsmännen på sin sida. I alla fall de vetenskapsmän som får sin forskning finansierad av staten. Och det är ju de vetenskapsmännen som är mest pålitliga!

Mamma: Men de vetenskapsmän som är beroende av staten för sin forsknings finansiering, kan ju utsättas för påtryckningar av politikerna för att producera ”politiskt korrekta forskningsresultat”. Det förstår du väl, Kalle?

Kalle: Men mamma! Hur kan du misstänkliggöra staten? Politikerna har väl aldrig fört oss bakom ljuset? Och statlig forskning ger väl aldrig upphov till falska resultat i demokratiska länder som Sverige? Lysenkoismen kan ju bara uppstå i diktaturer som Sovjetunionen? Det vet du väl? De vetenskapsmän som förnekar nanopartiklarna är köpta av köttindustrin! Det är så uppenbart!

Mamma: Kalle, du är bara ett barn! Så du är alltför benägen att lita på folk som har välsmort munläder! Det är uppenbart att vegetarianerna har ett ideologiskt intresse av att ”bevisa” att köttätande ger upphov till katastrofala effekter. De vill ju skrämma oss till att sluta äta kött!

Kalle: Det där är en konspirationsteori, mamma! Och vem är du att ifrågasätta vetenskapsmännen? Vad vet du om nanopartiklar och aminosyror och sådant?

Mamma: Jag är en välinformerad lekman - och jag känner inte till några naturlagar som kan medföra att aminosyror ger upphov till nanopartiklar som äter opp din hjärna, Kalle! Och är det inte en konspirationsteori som du själv spinner, när du säger att motståndarna till nanopartikel-teorin är köpta av köttindustrin? Och förresten, Kalle - du som är barn vet väl ännu mindre än mig om nanopartiklar och aminosyror?

Kalle: Nejdu, mamma! Jag vet en hel del om nanopartiklar och aminosyror, därför att jag har lyssnat på de av staten godkända vetenskapsmännens konsensus!

Mamma: Men Kalle, nu ägnar du dig åt ett cirkelresonemang. Du säger att du kan lita på vetenskapsmännen därför att de har rätt. Och du säger att du vet att vetenskapsmännen har rätt därför att du kan lita på dem? Ser du inte att du är ologisk?

Kalle: Konfundera mig inte med fakta! Det är mitt liv det handlar om! Om inte du gör något nu, kommer nanopartiklarna att ha ätit opp min hjärna om tio timmar. Eftersom det är så bråttom har vi inte råd att kivas om sådana futtigheter som bevis! Gör något nu, mamma! Nu! Nu! Nu!

Kalle stampar sin högra fot i golvet. Mamma suckar.

Mamma: OK, Kalle. OK! Du vet väl att vetenskapsmännen har bevisat att geléråttor dödar nanopartiklarna. Så här får du en påse godis - om bara du kan hålla tyst. Ät upp geléråttorna och låt mig vara i fred!

Kalla putar med munnen, rycker åt sig godispåsen och sätter sig nöjd i hörnan med geléråttorna. En pragmatisk politisk lösning på problemet!

Är den borgerliga regeringen nyliberal?

Socialdemokratiska demagoger anklagar den borgerliga regeringen för att vara "nyliberal".  [Jag skrev ursprungligen denna essä i slutet av år 2009 - då vi hade en borgerlig regering.]

Finns det någon korn av sanning i den tendentiösa anklagelsen? Det ser inte ut så, av regeringens politik att döma. Reinfeldts pojkar för en politik som är till ungefär 98% likadan som sossarnas politik. Hur många sociala program har den borgerliga regeringen avskaffat? Hur mycket har den borgerliga regeringen skurit ner de offentliga utgifterna? Hur många myndigheter har den borgerliga regeringen lagt ner? Nej, det finns ungefär lika mycket nyliberalism hos Reinfeldts regering som det finns ateism hos regimen i Iran.

Och detta förhållande är mera bra än dåligt. Jag tycker mycket illa om socialdemokratisk välfärdspolitik - men den är trots allt att föredra framför nyliberalernas amoralism och ”anarko-kapitalism” (som egentligen blott och bart är anarkism, med ordet ”kapitalism” påklistrat som ett fikonlöv). Stagnation och långsamt förfall är trots allt att föredra framför anarkins våldsamma allas krig mot alla.

Jag är således glad för att den borgerliga regeringen saknar inslag av den onda nyliberalismen. Men jag beklagar djupt att den också saknar inslag att tala om av det goda: kapitalismen. Den välfärdspolitik som Reinfeldt har plagierat från Socialdemokraterna kommer nämligen, om den få pågå tillräckligt länge, att föra Sverige i fördärvet. Det är synd om dagens unga. De kommer att få betala priset för dagens välfärdspolitik. Och det kommer att visa sig bli ett skyhögt pris.

Till att börja med blir det uppväxande släktet intellektuellt och psykologiskt handikappade i välfärdsstatens offentliga daghem och skolor. Undersökningar visar att en stor del av våra tonåringar lämnar skolan som funktionella analfabeter. Hur skall de kunna lära sig att sköta framtidens högteknologiska samhälle som vuxna om de inte ens klarar av att läsa en instruktionsmanual eller dylikt? Det lär bli ett stort antal arbetssökande i framtiden som saknar chans att skaffa sig ett jobb.

De skulle visserligen kunna skaffa sig ett jobb, trots att de saknade yrkeskunskaper, om de fick lov att arbeta för tillräckligt låga löner. Men välfärdsstaten backar upp fackföreningarna. Och fackföreningarna har som ”affärsidé” att förhindra en marknadsanpassning av lönerna! Så istället för att få jobb till en låg lön, och därmed komma in på arbetsmarknaden, kommer många av de funktionella analfabeterna att bli till ett ”trasproletariat” - en underklass som lever på bidrag livet ut. Och resten av dagens unga, kommer när de blir vuxna att få släpa på den tunga ryggsäcken som denna armé av arbetslösa kommer att utgöra. Välfärdsförlusterna kommer att bli enorma! Och det kommer att bli sådana sociala problem som alkoholmissbruk och hustrumisshandel när de kroniskt arbetslösa försöker bedöva sin ångest.

Och ”det sociala” kommer inte att kunna göra mycket åt eländet. Redan idag ser vi att socialarbetarna mest sitter på sina häckar inne på sina kontor och inte gör mycken nytta - förutom att pytsa ut pengar, så att socialfallen åtminstone inte svälter.

Det kommer förstås att bli en ökad belastning på sjukvården när allt flera svenskar mår dåligt. Kommer sjukvården att palla för trycket?

Knappast. Redan idag dör människor i sjukvårdsköerna. Och de dör av banala infektioner som orsakas av sjukvårdspersonalens misskötsel av grundhygienen. Och eftersom sjukvården är skattefinansierad, och är utförd av landstingen - d.v.s. eftersom sjukvården är socialistisk - är den dömd till att fortsätta att förfalla under kommande år. Kostnaderna kommer att skjuta i höjden år efter år - och byråkraterna kommer att försöka begränsa de ständiga kostnadsökningarna genom att skära ner på både kvalitén och kvantiteten inom sjukvården. Många sjuka människor kommer att plågas och dö i onödan i framtidens välfärdsstat!

Samtidigt utarmas den privata sektorn. Staten förbrukar nämligen en stor del av sparandet i landet, eftersom den lånar till en betydande del av sina utgifter och eftersom den späder på penningmängden. Vilket kommer att få till följd att det inte kommer att bli tillräckligt med kapital till industrins nödvändiga investeringar i framtiden. I synnerhet infrastrukturen kommer att förfalla. Och innovationstakten kommer sannolikt att avta inom industrin. För det första kommer det inte att finnas tillräckligt med långsiktigt kapital för att finansiera forskningen. Och för det andra kommer det inte att finnas tillräckligt många kompetenta forskare. Hur skall förresten industrin kunna forska tillräckligt mycket, när allt flera av de unga får en undermålig utbildning i de offentliga skolorna och universiteten? Funktionella analfabeter lär inte klara av att utföra några intellektuella bragder!

Så samtidigt som välfärdsstatens utgifter sväller under de kommande decennierna, trots en fallande kvalitet och kvantitet inom ”välfärdstjänsterna”, kommer det offentligas skatteunderlag att krympa. Debet och kredit kommer inte att gå ihop. Dagens unga lär få uppleva många svikna löften och många nedskärningar.

Vad kan vi göra åt detta elände? Ja, det är inte ett hopplöst läge ännu. Vi har fortfarande en hel del yttrandefrihet i landet - så vi har möjligheter att sprida de filosofiska idéer som avslöjar de moraliska och praktiska bristerna hos välfärdspolitiken. Men vi har inte tiden på vår sida. Allt flera unga växer upp till att bli cyniker - till att bli dessillussionerade och likgiltiga uppgivna stackare som inte bryr sig om ”stora frågor” - och som inte ens klarar av att läsa seriösa böcker om de till äventyrs gitter försöka. Hur skall vi kunna upplysa drönar som bara ägnar sina lediga timmar åt videospel och öronbedövande hårdrock? Tja - vi måste nå den krympande minoritet av de unga, som fortfarande inte är helt förstörda av välfärdsstaten - den minoritet som fortfarande är kapabla till att ta åt sig ett intellektuellt budskap, och som inser att ett bättre samhälle än detta eländiga välfärdsstat faktiskt går att åstadkomma.

Ditt första steg är att upptäcka objektivismen själv. Jag hade själv förmånen av att upptäcka objektivismen redan för 30 år sedan. Jag har sett med egna ögon att objektivismens förutsägelser om socialismens och välfärdsstatens förfall och kollaps har slagit in under decennierna som har passerat sedan dess. Det kom således inte som en stor chock för mig när kommunismen kollapsade år 1989. Jag var bara överraskad av att slutet på sovjetväldet kom så snabbt - och att det var så relativt oblodigt. Men jag visste redan då att kommuniststaterna var fallfärdiga fuskbyggen. Och eftersom jag har utrustat mig med kunskaper om objektivismen inser jag att också att den svenska välfärdsstaten är ett fuskbygge idag. Och att den kommer att så småningom kollapsa den också. Skillnaden mellan dagens Sverige, och f.d. Sovjetunionen, är bara att Sverige inte är fullständigt socialistiskt - så det kommer att ta längre tid innan Sverige förfaller så mycket att fuskbygget rasar.

Om du inte tror att alla välfärdsstater och socialistsamhällen kommer att kollapsa förr eller senare, då bör du läsa ”Och världen skälvde”. Den idéromanen skildrar en framtida välfärdsstats förfall och kollaps i detalj. Men ”Och världen skälvde” är inte en ”torr”, politiskt traktat. Den är en spännande detektivroman. Den handlar om ”mannen som sade att han skulle stoppa världens motor – och gjorde det.” ”Och världen skälvde” publicerades år 1957 i USA, under titeln ”Atlas Shrugged”. Sedan dess har romanen blivit en bästsäljare. Den har sålts i betydligt mera än fem miljoner exemplar världen runt.

Och ännu idag säljer ”Atlas Shrugged” flera hundra tusen kopior per år! Romanen har haft en renässans sedan Barack Obama valdes till president i USA. Massor av amerikaner ser de många olycksbådande parallellerna mellan händelserna i ”Atlas Shrugged”, och i USA under President Obama - och de går sedan ut och köper denna moderna klassiker i syfte att kunna förstå varför dessa paralleller uppstår. ”Atlas Shrugged” säljer numera bättre än någonsin – mera än 50 år efter publiceringen!

Om du läser ”Och världen skälvde” (d.v.s. den svenska översättningen av ”Atlas Shrugged”) kommer du att förstå just varför alla socialistiska samhällen är dömda till att gå under – om de inte reformeras innan det blir för sent. Och minst lika viktigt – ”Och världen skälvde” kommer med all sannolikhet att ge dig den moraliska glöd som du kommer att behöva för att orka kämpa emot den äckliga välfärdsstaten.

Läs, njut - och kämpa!

Sunday, November 15, 2009

Nyliberalerna versus objektivisterna

Nyliberalerna har en hat/kärleks relation till objektivisterna. Fast det är mest fråga om hat.

Nyliberalerna hämtar sin moraliska glöd från objektivismen. Orsaken till att de känner sig motiverade till att kämpa för sin version av ”friheten” är i stor utsträckning att de har läst de objektivistiska romanerna Atlas Shrugged och/eller The Fountainhead. Många nyliberaler lär drömma om att vara en frihetens hjälte, en som John Galt eller Howard Roark, de två män som var huvudhjältarna i dessa två romaner.

Men nyliberalerna vill inte vara intellektuella hjältar, som John Galt och Howard Roark var. Nyliberalerna är nämligen, som regel, subjektivister. Det innebär att de går efter känslorna, i stället för efter förnuftet. Men de vill gärna låtsas att de går efter förnuftet. De läser många böcker, och de tycker om att debattera - eller åtminstone att munhuggas. Det har jag själv erfarit, vid de tillfällen då jag har pratat med svenska nyliberaler.

Men nyliberalerna har en märklig inställning till idéer. De anser att idéer är på sätt och vis viktiga - men de menar att inga specifika idéer är viktiga. De anser nämligen att inga idéer är objektivt bättre än andra - förutom deras älsklingsaxiom, idén att man aldrig får starta användandet av våld. De menar att ett fritt samhälle kan grundas på vilka idéer som helst! Så här uttrycks det av en kolumnist i den amerikanska nyliberala tidskriften Reason ”The philosophic avenues that lead to Libertarianism are varied and many.” Den ledande amerikanska nyliberala ”tänkaren” Tibor Machan uttrycker det så här ”Political ideas can be supported in isolation from their underpinnings.”

Nyliberalerna har den besynnerliga idén att i stort sett samtliga filosofiska inriktningar (d.v.s. samtliga ”ideologier”) logiskt leder till stöd för principen om icke-initierandet av våld. Av det skäl, resonerar nyliberalerna, att samtliga moraläror förutsätter frivillighet för att sättas i verket. Nyliberalernas resonemang är att, närhelst en människa försöker vara moralisk, då ligger det till så att om hon inte gör det hon nu gör av egen vilja - då har hon inte "verkligen" varit moraliskt. T.ex. om jag avstår från att sno din plånbok, inte för att jag tycker att det är moraliskt fel att sno den, utan bara därför att jag är rädd för att åka fast - då har jag inte verkligen tillämpat den moraliska principen att jag måste respektera andras rätt till sin egendom. Så moral som sådan förutsätter frihet, är nyliberalernas huvudargument för ”friheten”.

Tycker du att detta resonemang verkar plausibel? Tänk efter. Hur skulle exempelvis nazisternas moral kunna praktiseras frivilligt? Skulle judarna kunna förväntas att marschera in i gaskamrarna av egen fri vilja? Och hur skulle kommunisternas moral kunna praktiseras frivilligt? Skulle kapitalisterna kunna förväntas att lämna över sina fabriker till staten av egen fri vilja? Nej, det är endast rationella moralläror som förutsätter frivillighet för att kunna praktiseras. Irrationella moralläror bara måste genomföras med våld. En irrationell morallära, som t.ex. nazisternas och kommunisternas dito, leder till döden när de genomförs konsekvent. Och de flesta människor är inte beredda att gå in i döden av egen fri vilja. Så nazisterna och kommunisterna måste använda våld för att genomföra sin moral - de måste tvinga sina offer till att gå in i den av deras morallära påkallade döden.

Om samtliga moralläror logiskt leder till frihet – hur kan då nyliberalerna förklara det välkända faktumet att det överväldigande flertalet av samhällena i hela mänsklighetens historia inte alls har varit fria? Om kommunismens och nazismens ideologier, t.ex., kräver frihet för att kunna förverkligas – hur kunde det då komma sig att Sovjetunionen och Nazityskland blev massmördande diktaturer istället för att bli frihetliga mönsterstater? Nej, nyliberalerna lever i en fablernas värld när de inbillar sig att samtliga moralläror logiskt kräver politiskt frihet.

Men nyliberalerna måste ha något att säga, när de försöker rekrytera folk. Därför försöker de parasitera på objektivismen. Objektivismen är nämligen filosofin som ger den intellektuella grunden för friheten. Objektivismen visar att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsverktyg, och att förnuftet endast fungerar när subjektet är fri från våld. Det är den intellektuella grunden för det fria, kapitalistiska samhället i ett väldigt förenklat nötskal. Om du vill se en mera heltäckande argumentation för kapitalismen, rekommenderar jag dig att läsa Och världen skälvde (aom heter Atlas Shrugged på engelska).

Nyliberalerna ”lånar” därför argument för friheten från objektivismen - och sedan har de magen att försöka kombinera dessa argument med argument för sådana vansinnigheter som subjektivismen och amoralism (d.v.s. idén att man skall leva utan några bestämda moraliska principer). Detta lånande av objektivismens argument utgör ett hot mot frihetens sak. Objektivismen är nämligen frihetens främsta hopp. Om nyliberalerna lyckas bringa objektivismen i vanrykte, genom att sammankoppla objektivismen med sådana irrationella företeelser som subjektivismen och amoralismen - då vänder kanske mänskligheten objektivismen och friheten ryggen.

Det gjordes en undersökning i USA för ca. 20 år sedan bland Amerikas nyliberaler. Undersökningen fann att majoriteten av nyliberalerna hade kommit i kontakt med nyliberalismen via Ayn Rand (Ayn Rand var den stora filosofen som skapade filosofin objektivismen. Hon var också en bästsäljande författarinna, och en framgångsrik ”marknadsförare” av ämnet filosofi). Det var så att en majoritet av nyliberalerna först hade läst någon bok av Ayn Rand, t.ex. Atlas Shrugged, hade då blivit ”frälst” på friheten - och hade sedan blivit duperad till att tro att nyliberalerna var de som kämpade för friheten. En amerikans nyliberal skrev faktiskt en hel bok om den nyliberala rörelsen för ca. 20 år sedan, som försågs med den talande titeln ”It Usually Begins With Ayn Rand”. Massor av potentiella objektivister har alltså blivit korrumperade och förstörda av nyliberalismen.

Nyliberalerna behandlar dock Ayn Rand på ett avskyvärt sätt. De underlåter aldrig att utnyttja ett tillfälle att tala illa om henne. De sprider skrönor och vandringshistorier som att hon var en amfetaminmissbrukare, att hon var en hycklare, att hon var svekfull mot sin man, att hon var intolerant, att hon var en ”fanatiker” och att hon rent allmänt var en ”skitstövel”.

Varför behandlar nyliberalerna Ayn Rand på detta otacksamma sätt?

Tja, eftersom de är subjektivister är nyliberalerna när allt kommer omkring motståndare till Ayn Rands förnuftsfilosofi. Och eftersom de inte har några slagkraftiga argument att komma med mot Ayn Rands filosofi, så måste de tillgripa personangrepp för att komma åt henne. De har inga andra vapen att tillgå s.a.s.

Men den djupare orsaken till att nyliberalerna förtalar Ayn Rand, är att de är nihilister. De hatar det goda för att det är det goda. När man själv är omoralisk och värdelös, då är det naturligt att man hatar åsynen av en hjältinna, som Ayn Rand. Åsynen av hjältinnan påminner en om ens egen uselhet. Då känner man ett psykologiskt tvång att sparka på källan till ens skuldkänslor.

Så om du nyligen har upptäckt objektivismen – låt inte eventuella nyliberaler som du kommer i kontakt med lura dig till att tro att nyliberalerna och objektivisterna är bundsförvanter i kampen för friheten! Genomskåda nyliberalerna!

Nyliberalerna är faktiskt frihetens, och objektivismens, värsta fiender.

Nyliberalerna är "höger-hippies"

Filosofen Ayn Rand kallade nyliberalerna för ”höger-hippies”. Med denna beteckning för nyliberalerna syftade hon på att nyliberalerna är subjektivister - precis som även 1960-talets hippies var. Skillnaden är bara att medan de flesta av 1960-talets hippies var vänster-inriktade ifråga om politik - så är nyliberalerna, skenbart åtminstone, höger-inriktade ifråga om politik. Men Ayn Rand menade att politiken är mindre fundamentalt än etiken och kunskapsteorin. Så likheterna mellan nyliberalerna och 1960-talets hippies är/var större än skillnaderna.

Vad innebär det då, rent praktiskt, att vara en subjektivist? Det innebär, väsentligen, att man är en nyckdyrkare. Man går efter principen att göra vadsomhelst som faller en in. Man inbillar sig att bara för att något känns rätt för en själv, så är det också rätt. Så 1960-talets hippies hade på känn att de kunde knarka utan att ta skada. De var ju unga och friska - och de såg ju inga omedelbara negativa hälsoeffekter när de började stoppa i sig narkotika. Deras långsiktiga välfärd - den tänkte de inte på. När man är subjektivist bekymrar man sig nämligen inte om det långsiktiga. Man bekymrar sig bara för det som finns omedelbart framför näsan. Men efter sådär fem eller tio år av knarkande var många av de där hippies nergångna vrak. Subjektivismen var alltså inte alls någon praktisk princip att leva efter!

Nyliberalerna är också nyckdyrkare. De renläriga bland dem går efter principen att göra vadsomhelst de känner för att göra. De hävdar med emfas att ingen kan säga vad som är objektivt rätt och fel. Allt är bara en smaksak.

Och: ”Det som är rätt för dig, behöver inte vara rätt för mig.” heter det visst.

Så subjektivisten är också en moralisk relativist.

Vad har jag för fog för att göra denna svepande generalisering om nyliberaler? Jag skall ge dig ett antal exempel på alla de galna ståndpunkter som nyliberaler har intagit under årens lopp. Här är ett tiotal. Jag presenterar dem inte i någon särskild ordning. Exemplen är tagna ur objektivisten Peter Schwartz´ utmärkta analys av nyliberalismen: ”Libertarianism: the Perversion of Liberty”. Den återfinns i essäsamlingen Return of the Primitive (finns att köpa hos Amazon och The AynRandBookstore).

I USA fanns det, åtminstone på 1980-talet då Peter Schwartz skrev sin essä, en organisation som hette ”The North American Man-Boy Love Association”. Denna organisation förespråkade legalisering av sexuella relationer mellan mindre-åriga pojkar och vuxna män. Nyliberalen Mark Joffe, skrev i den nyliberala tidskriften Individual Liberty att denna organisations medlemmar var ”among the most brutally state-opressed individuals in this country.” För att bevisa att han menade detta sponsrade Mark Joffe och ett antal andra nyliberaler ett möte som denna organisation höll i New York City i mars 1983. Och plattformen för det amerikanska nyliberala partiet, The Libertarian Party, innehöll denna passus ”We oppose all legally created or sanctioned discrimination against (or in favor of) children just as we oppose government discrimination directed at any other artificially defined sub-category of human beings.” Så de renläriga bland nyliberalerna anser m.a.o. att det inte skall finnas lagar mot pedofili (d.s.v. mot sexuella relationer mellan barn och vuxna)! Dessutom är det en logisk implikation av den här citerade passusen ur The Libertarian Partys plattform, att det bör vara tillåtet för barn att köra bil, dricka sprit och skaffa skjutvapen!

En annan vansinnig ståndpunkt som nyliberalerna i USA har intagit är/var att psykotiker skall gå fria ute på gatorna. ”We oppose the involuntary commitment of any person to a mental institution.” sade The Libertarian Party´s plattform (min understrykning).

De renläriga bland nyliberalerna är också motståndare till fria länders rätt att försvara sig själva. De är väsentligen likadana som pacifisterna på vänsterkanten. Nyliberalerna i USA kallar sin policy för ”non-interventionism”. Om kommunister eller islamister håller på att ta över ett annat land med våld, med avsikt att göra landet till en västfientlig diktatur, då skall USA och andra fria länder inte ingripa. Det vore nämligen att ”blanda sig i andra länders interna angelägenheter”. Så inom utrikespolitiken intar nyliberalerna en ståndpunkt som är intill förväxling likadan som den västfientliga vänsterns ståndpunkt.

Samuel Konkin, ledare för Movement of the Libertarian Left, uttalade ”I find it thoroughly uncontentious to state, qua Libertarian, that the state should disarm and should do so the day before yesterday.”

Men de renläriga bland nyliberalerna är faktiskt mera konsekventa än vänster-pacifisterna! Nyliberalerna säger att vi inte heller skall försvara oss mot inhemska våldsverkare. Den ledande nyliberala ideologen, Murray Rothbard, har t.ex. skrivit, ”There will be no governmental machinery that pursues and tries criminals even against the wishes of the victim.”

Men samtidigt som nyliberalerna vill förmena staten rätten att använda våld, vill de att det skall vara fritt fram för privatpersoner att förbereda sig för att göra det (och även faktiskt göra det). Jeffrey Hummer, som var f.d. research director för The Libertarian Party i Kalifornien, argumenterade ”Any private individual or organization should be free to deploy nuclear weapons in any way that does not threaten innocent parties . . . We are much safer with privately owned nuclear weapons than with a state monopoly on nuclear weapons.”

Tidskriften The Libertarian Vanguard, lovordade PLO i augusti 1982, för att denna organisation skulle ha ägnat sig åt att “fight for justice and property rights”. Och nyliberalernas ledande ideolog, Murray Rothbard, lovordade Sovjetunionen i sin bok ”For a New Liberty: the Libertarian Manifesto” för att detta stat skulle ha utövat en ”proper and principled foreign policy”.

Så vad är då essensen hos nyliberalismen?

 Svaret är: ”Vadsomhelst går an!”

Nyliberalen Walter Block uttryckte det så här i The Libertarian Forum, april 1976 ”We´ve seen priests, monogamists, family-men as the fellow Libertarians of the gays, the sado-masochists, the leather-freaks and those into what they call `rational bestiality´ [d.v.s. `rationell sex med djur´] . . . Only Libertarianism could gather together the homosexual motorcycle gang, the acid-dropper fascinated by the price of silver and the Puerto Rican nationalist immersed in the Austrian school of economics.”

En nyliberal får alltså se ut hur f-n som helst! Så länge som han är subjektivist d.v.s. D.v.s. han måste bara hålla med om att det inte finns några som helst objektiva etiska normer. Ingen nyliberal får någonsin uttala en moralisk dom – förutom mot de som uttalar moraliska domar d.v.s.! Eller m.a.o. ”Ingenting är objektivt fel - förutom att säga att någonting är objektivt fel.”

Nyliberalerna är egentligen inte ”höger”. De bara pladdrar om ”friheten” och ”individualismen”. Men de är egentligen samma sorts människor, d.v.s. nyckdyrkande subjektivister, som deras generations-kamrater och andliga bröder inom ”Den nya vänstern” som upplevde sin högtid under 1960- och 1970-talen - samma tid då nyliberalismen började växa fram i USA. Det är t.o.m. så att åtskilliga kommunister i USA har blivit nyliberaler och att åtskilliga nyliberaler har blivit kommunister. De kommunistiska respektive de nyliberala rörelserna i USA utbyter medlemmar med varandra flitigt.

Och det är logiskt. Om man en gång blir subjektivist - då blir det sedan ”deuces wild” som gäller. Man kan lika väl sluta som en kommunist som en ”höger-extremist” av antingen den fascistiska eller den anarkistiska (d.v.s. den nyliberala) sorten. Så somliga av 1960-talets hippies blev kommunister och somliga blev nyliberaler (och på 1930-talet blev många subjektivister fascister).

Ayn Rand hade rätt - som vanligt!. Nyliberalerna är ”höger-hippies”.

Kapitalismen är överlägsen den nyliberala anarkin

Nyliberalerna anses allmänt vara ”frihets-extremister”. Men nyliberalerna inbillar sig att man skaffar sig frihet genom att införa något som de kallar för ”anarko-kapitalismen”! Detta ”något” är i allt väsentligt blott och bart anarkismen. Nyliberalerna slänger bara in ordet ”kapitalismen” i syfte att förvilla folk till att tro att det skulle finnas några individens rättigheter i deras version av anarkin.

Men det är endast kapitalismen - kapitalismen punkt slut - som kan säkerställa friheten. Anarkin däremot utgör frihetens motsats.

Hur i hela världen skulle anarkin kunna innebära frihet?

Tja - nyliberalerna påstår att anarkin är mera "konsekvent" än kapitalismen. De resonerar "Ju mindre statsmakt desto mera frihet." och ”Om mindre statsmakt är bra - då måste väl ingen statsmakt alls vara allra bäst? Så låt oss avskaffa staten!” Men det är inte så att det är just en mindre statsmakt som är maximerar friheten - det är en begränsad statsmakt (om den är begränsad på rätt sätt) som maximerar friheten.

Vi behöver faktiskt en stat – men den skall göra rätt saker. Staten skall skydda oss mot våld - men den skall inte själv starta bruk av våld mot oss. Staten skall vara som en polisman, som skyddar oss mot sådana saker som stöld och mord - men den skall inte själv ägna sig åt att stjäla från oss eller åt att mörda oss. Staten bör helt enkelt inte kränka oss och förtrycka oss.

Men nyliberalerna inbillar sig att vilken stat som helst skulle vara en förtryckare. Varför?

Därför att vilken stat som helst, även en liberal rättstat, skulle hindra dem (d.v.s. nyliberalerna) från att göra vadsomhelst de kände för att göra! En rationell människa förstår att frihet innebär att vara fri från angreppsvåld. Men nyliberalerna inbillar sig att frihet innebär att vara fri från något helt annat - nämligen från alla tänkbara hämningar! Om man inte är fri att slå ihjäl sin granne - då är man inte fri! Det är innebörden i nyliberalernas subjektivistiska frihetsbegrepp när allt kommer omkring.

Så nyliberalerna pladdrar om att vi skall vara fria att välja mellan ”konkurrerande regeringar”. Med detta menar de att vem som helst skall få starta sin egen privata polisstyrka och sin egen privata domstol - och sedan skall hon erbjuda sina tjänster till resten av oss - som en fri företagare inom "affärsverksamheten" försvarsvåldsutövning. Nyliberalerna pladdrar om en ”marknad för frihet”. De inser inte det uppenbara - nämligen att man inte kan ha en marknad förrän efter det att man först har bannlyst angreppsvåldet, genom att först etablera rätt sorts statsmakt. Det finns ju ingen frihet att köpa och sälja något mitt i ett pågående slagsmål.

Nyliberalernas falska frihetsbegrepp är subjektivistiskt. Nyliberalerna, i och med att de är subjektivister, menar att ingen kan säga vad som är objektivt rätt och fel. Att uttala moraliska domar överhuvudtaget är, enligt nyliberalerna, att vara ”moralistisk” och ”intolerant”. Så enligt nyliberalerna är det OK att göra vadhelst man vill, bara man inte ”initierar bruk av våld mot andra”. Det är OK att knarka, att hora, att låta bli att arbeta o.s.v. Det finns inga objektiva moraliska normer, enligt nyliberalerna (Fast - på något vis skall icke-initierandet-av-vålds principen utgöra ett enda undantag från detta! Om du tror att jag överdriver – se då Peter Schwartz´ analys av nyliberalismen i boken Return of the Primitive).

Och eftersom nyliberalerna förkastar förnuftet till förmån för subjektivismens nyckdyrkan, förmår de inte heller i förlängningen att ens ta avstånd ens från angreppsvåldet. Amerikanska nyliberaler har t.ex. offentligen tagit avstånd från idén att den amerikanska staten någonsin skall använda våld mot kommunistiska diktaturer och islamistiska terrorister. De amerikanska nyliberalerna kallar denna policy för ”non-interventionism”. Den policyn är förstås ingenting annat än det gamla, slitna renodlade pacifismen som världens socialister använde för att avväpna västländerna förr i tiden.

Och det är logiskt. Principen att det alltid är fel att initiera bruk av våld är ju en moralisk princip. Om nyliberalerna förkastar idén att det finns objektiva moraliska normer - då måste de i konsekvensens namn även förkasta idén att det finns något sätt att objektivt fastslå vad som utgör ett moraliskt förkastligt respektive icke-förkastligt sätt att använda våld. Då är det ”deuces wild” – d.v.s. då gäller att vad som helst går an när det gäller våldsutövning.

Somliga nyliberaler t.ex. kan inte se vad som är fel med pedofili! Det finns, eller åtmistone tills nyligen fanns, nyliberaler i USA som bildar/bildade opinion för att pedofili skall legaliseras. (Det finns t.ex., eller åtminstone fanns på 1980-talet, en av nyliberalerna omhuldad organisation i USA som hette The Man-Boy Love Association - som lobbyade för en legalisering av sex mellan mindre-åriga pojkar och vuxna män!) Så - nyliberalen ser en vuxen man antasta ett barn. "Men var finns våldet i detta?" frågar sig nyliberalen. Han kan inte förstå en sådan enkel sak som att ett barn inte kan samtycka till sex. Därför att nyliberalen förkastar förnuftet och handlar istället efter sina känslor. Och barn har ju lika starka känslor som vuxna! Så varför skulle inte en liten pojke kunna samtycka till sex? Så resonerar nyliberalen. Att ett barns förnuft ännu inte är tillräckligt utvecklad för samtycke spelar ingen roll - det är ju endast känslorna som spelar roll!

Men anarkin innebär som sagt inte frihet från våld. I en anarki släpps våldet loss fullständigt. Varje enskild människa blir därför nödsakad att ansluta sig till ett gäng för att få ett nödtorftigt skydd mot de övriga gängen. Och eftersom nyliberalen, liksom alla anarkister, förkastar förnuftet och objektiviteten så är varje enskilt gäng otyglad. Det finns inga objektiv författningar hos gängen som begränsar de olika gängledarnas makt. Gängledarna är som små tyranner, som var och en får göra som de vill med medlemmarna av det egna gänget. Anarkin består av ett otal konkurrerande diktaturer. Varje gängs enskilde ledare är som en gangsterboss/diktator. Han härskar med nävens rätt. Var finns då friheten i det hela?

Friheten maximeras när någon håller angreppsvåldet i schack. Denna ”någon” är i idealfallet en stat - en stat vars makt begränsas av en objektiv författning. Författningen, som knäsätts genom bruk av förnuft och övertalning, slår fast vad staten får och inte får göra. I korthet får staten upprätthålla ett försvar, en polisstyrka och ett domstolsväsende. Försvaret skyddar medborgarna mot andra länder som eventuellt går till angrepp mot det fria landet. Polisen skyddar medborgarna mot brottslingar. Domstolarna löser tvister mellan medborgarna, så att de inte behöver slås med varandra när de inte lyckas komma överens.

Staten får inte göra någonting alls annat än dessa tre saker. Den får inte kränka medborgarnas rätt att producera och handla med varandra, genom att införa ekonomiska regleringar. Den får inte kränka medborgarnas rätt att producera, sälja och köpa ”sociala tjänster” som sjukvård och utbildning genom att skapa offentliga sjukhus och skolor. Den får inte kränka medborgarnas egendomsrätt genom att ta ut skatter (försvaret, polisen och domstolarna ska finansieras med frivilliga försäkringspremier, istället för med tvångsmässiga skatter). Den får inte agera som medborgarnas förmyndare genom att förbjuda narkotikaförsäljning till vuxna. Den får inte kränka yttrandefriheten genom att subventionera tidningar, eller genom att förbjuda rasistiska yttringar. O.s.v. Det enda som inte är tillåtet i det fria samhället är angreppsvåld.

Och förbudet mot angreppsvåld gäller även för staten - inte endast för medborgarna. Staten skall inte stå över vare sig moralen eller lagen.

En rationell författning skall sätta staten och politikerna i en tvångströja - för att medborgarna skall vara fria!

Så, du ser, det är kapitalismen och inte anarkin som maximerar friheten. Sådana tänkare som Ayn Rand och John Locke förstod frihetens väsende. Nyliberala tyckare (tyckare, inte tänkare) som Murray Rothbard och Thomas Friedman fattade inte ett enda d-a dug!

Nyliberalerna är frihetens dödgrävare

Alla svenskar, fåtalet objektivister, verkar vara överens om att nyliberalerna är ”extremister för frihet”. Kommunisterna, socialdemokraterna, socialliberalerna, moderaterna och inte minst nyliberalerna själva - de stämmer allesammans in i kören som hävdar att nyliberalerna är företrädare för en ”extrem frihet”. Men objektivisterna säger att detta är nys. Det är en av vår tids vandringshistorier, ungefär som den där vandringshistorien om ”den globala uppvärmningen”.

Nyliberalerna är frihetens dödgrävare. Därför att nyliberalerna förespråkar väsentligen det sociala (icke)-system som innebär minst frihet från våld för de enskilda människorna. Det systemet heter anarkin. Nyliberalerna själva brukar kalla det för ”anarko-kapitalismen”, i syfte att insinuera att anarkin skulle innefatta respekt för individens rättigheter - och därmed frihet för oss alla. Nyliberalerna säger alltså öppet att de vill ha ”anarko-kapitalismen” - och inte kapitalismen. Att de drar in det där "anarko-" före "kapitalismen" betyder givetvis att de sätter värde på just anarkin. Men anarkin innebär ett allas krig mot alla. Det finns inga rättigheter, och det finns ingen frihet, i ett samhälle där olika gäng slåss mot varandra för herravälde över största möjliga revir.

En anarki är ett samhälle där det inte finns en stat som har ett monopol på det legala användandet av våld. I en anarki råder det ”fri företagsamhet” inom våldsanvändningen. Var och en får försvara sig själv, eller ansluta sig till ett valfritt gäng, för att erhålla skydd mot de andras våld. Så i en anarki finns det inte en stat, utan ett otal mikro-stater. Och varje stat/gäng får agera efter sina egna regler. Det råder därför fullständigt godtycke i våldsanvändningen. Det finns ju ingen enhetlig författning som begränsar gängens makt.

Ja, de nyliberala sofisterna säger förstås att i en anarki kommer frihetsvännerna att anta en frihetlig författning för sitt gäng, och sedan kommer de i kraft av sin överlägsna rationalitet att konkurrera ut de övriga gängen. Men om det är just det lössläppta våldet, och inte en objektiv författnings restriktiva regler om individens rättigheter, som avgör vem som vinner - då kommer de mest brutala att vinna ut över de mest rationella. Nyliberalerna kommer själva att tvingas bli precis lika brutala som kommunisterna, nazisterna och gangstrarna för att ha en chans att klara sig i inbördeskriget. Resultatet kommer inte att bli att de mest rationella vinner och sätter stopp för inbördeskriget - utan istället att alla går under i en orgie av våld.

Det finns många exempel på detta inom historien. Det rådde en anarki i Tyskland under det 30-åriga kriget på 1600-talet t.ex. Det fanns ingen stat som hade kontrollen över hela Tyskland. Istället härjades det dåvarandeTyskland av konkurrerande arméer - inklusive den svenska dito. Resultatet blev ett obeskrivligt lidande för befolkningen i Tyskland. De svalt, de slaktades, de utplundrades, de utsattes för grym tortyr o.s.v. Det var ett rent helvete under anarkins dagar i Tyskland. Historiker uppskattar idag att minst 25% av den totala befolkningen i Tyskland utplånades medan det 30-åriga kriget pågick.

Samma sak i Kina under 1920-talet! På 1920-talet hade ingen stat kontrollen över hela Kina. Istället fanns det ett otal krigsherrar, som var och en kontrollerade sin del av landet. Krigsherrarna krigade jämt och ständigt mot varandra. De kinesiska bönderna led på ett liknande sätt som tyskarna hade gjort under det 30-åriga kriget. Miljontals kineser svalt ihjäl - eller slogs ihjäl av krigsherrarna. Det var ett rent helvete under anarkins decennier i Kina. Och anarkin i Kina röjde vägen för de kommunistiska slaktarna under ledning av Mao Zedong.

Likaså var det ett rent helvete i Chicago under Förbudstiden i USA. Chicago var tack och lov inte en fullständig anarki på den tiden. Gangstrarna härjade inte fullständigt fritt. Det fanns en regering och en polis. Men Chicago-borna levde i skräck. Nästan varje vecka förekom mord, eftersom olika gangstergäng gjorde upp med varandra med hjälp av ”Tommy-guns” (ungefär; ett slags k-pistar). Och ofta kom oskyldiga förbipasserande i skottlinjen. Det var ett rent helvete i det halvanarkiska 1920-talets Chicago.

Andra exempel på helvetiska anarkier är somliga områden i Tredje världen under senare tid – t.ex. Somalia och f.d. Jugoslavien.

Nyliberalerna utgör således ett hot mot friheten!

Men inte så mycket för att de har någon chans att åstadkomma en anarki i vår tid. Det är nämligen ytterst osannolikt att svenskarna kommer att vara så dumma att de går på nyliberalernas idiotiska budskap. Men – det finns en risk för att nyliberalernas dumhet ger självaste friheten ett skamfilat rykte. Om svenskarna får höra hela tiden att frihetens förverkligande ligger i anarkin – då finns det en risk för att de drar slutsatsen att friheten inget är att ha. Om frihet innebär att det blir fritt fram för busar att göra vadhelst de känner för att göra – då kanske allmänheten drar slutsatsen att ofrihet är att föredra.

Och om svenskarna får tro att nyliberalerna, som dyrkar sina känslor och sina nyck, är frihetens företrädare - då kanske svenskarna känner vämjelse och vänder friheten ryggen. Jag skulle själv aldrig kunna känna någon respekt för en typ som sade t.ex. att det är OK att knarka. (Och jag har själv faktiskt hört en f.d. bekant, som var en inbiten nyliberal, säga på fullt allvar att det skulle vara OK att knarka om bara narkotikan var laglig och därför av tillräckligt bra kvalité.) Om jag själv fick för mig att frihetens företrädare godkände sådana irrationella beteenden som att stoppa i sig narkotika - då skulle jag nog tappa suget att kämpa för friheten. (Missförstå mig inte – eftersom jag är motståndare till att staten skall utöva förmynderi  mot vuxna anser jag att det inte ska finnas några lagar mot narkotika - men jag anser inte för den skull att en anständig människa får knarka!)

Redan idag använder socialisterna nyliberalerna som slagträ för att skrämma bort svenskar från frihetens sak. Ordet ”nyliberal” har, med rätta, blivit till ett skällsord! Socialister älskar att måla upp bilden av den där nyliberalen, som påstås vara en "riktig frihetsvän" - och som gör vadsomhelst som faller honom in. Och som därför agerar självdestruktivt.

Och det är sant att nyliberaler, qua nyliberaler, är självdestruktiva. En människa som handlar i enlighet med sina känslor, istället för att handla i enlighet med sitt förnuft, kan inte leva ett bra liv i längden. Nyliberalerna är därför ett av socialisternas bästa vapen i kampen mot friheten!

Det allra värsta med nyliberalerna, är att de försöker snylta på objektivismen. Många, kanske de flesta, nyliberaler påstår att Ayn Rand (filosofen bakom objektivismen) är en av deras främsta inspirationskällor. Men samtidigt som de uttrycker uppskattning, och t.o.m. beundran, för Ayn Rand - passar de samtidigt på att sparka henne på smalbenet. De gnäller om att Ayn Rand var ”intolerant” och ”moralistiskt” och ”fanatiskt”. Och de vidarebefordrar allsköns vandringshistorier om irrationella saker som Ayn Rand påstods ha gjort under sitt liv (T.ex. har jag sett nyliberaler påstå i skrift att Ayn Rand var beroende av amfetaminer (!) - men det var mig veterligen en skröna som nyliberalerna inte hade någon täckning för.) Så nyliberalerna försöker nedvärdera Ayn Rand och objektivismen - samtidigt som de försöker låna idéer av Ayn Rands filosofi och missbruka dem som "egna" argument. Nyliberalerna "lånar" - och sedan förvränger - brottstycken av den objektivistiska filosofin. T.ex. genom att påstå att objektivismens argument för frihet utgör stöd för anarkin. Och genom att påstå att individualismen som objektivismen håller heligt i själva verket är lika med nyckdyrkarnas subjektivismen.

Varför är detta - nyliberalernas parasitism på objektivismen, så allvarligt? Därför att det är just objektivismen som presenterar den intellektuella grunden för friheten - i avsaknad av den grunden kan friheten inte segra. Om objektivismens rykte solkas ner av nyliberalerna - då riskerar friheten att gå förlorad på sikt.

Nyliberalerna är som ”omvända alkemister". De nallar objektivismens guld - och förvandlar det till bly. De tar argumenten som visar att friheten kräver kapitalismen - och de förvanskar dessa argument för att få det hela att framstå som om friheten kräver anarkin. Och de tar Ayn Rands försvar för idén att frihetens grund är förnuftet - och de förvanskar denna idé för att få det att framstå som om frihetens grund är subjektivismen!

Nyliberalerna är inget annat än frihetens dödgrävare! De är, som Ayn Rand fyndigt uttryckte det: ”höger-hippies”.

En ingående redogörelse för nyliberalernas irrationalitet återfinns i boken "Return of the Primitive" (redigerad av Peter Schwartz).

Sunday, November 8, 2009

Den fria viljan

I århundraden har stora tänkare grubblat över frågan om människan har någon fri vilja.

M.a.o. har vi några val överhuvudtaget?

Har vi följande slags val t.ex.?

"Kunde jag ha låtit bli att stiga upp i morse, i stället för att gå till jobbet? Eller finns det krafter - t.ex. en Gud som bestämmer allt som sker i universum - eller atomernas mekaniska rörelser i min hjärna -eller gener som jag fick med mig redan vid födseln - som bestämmer huruvida jag går till jobbet på morgonen eller låter bli? Utan att jag själv kan göra något åt det?"

Denna fråga är inte bara ”akademisk”. Mycket i livet hänger på frågan om huruvida vi människor har fri vilja.

T.ex. skulle det inte kunna finnas ett sådant ämne som etik om vi saknade fri vilja och därför inte rådde för de saker vi gjorde. Om vi saknade fri vilja, då skulle vi vara som biljardkulor - och det skulle väl inte kunna finnas någon etik för biljardkulor?

Dessutom skulle vi knappast kunna straffa brottslingar eller belöna goda arbetsinsatser om vi människor saknade fri vilja och därför inte rådde för vad vi gjorde.

Och det skulle vara väldigt svårt att argumentera emot diktatur som politisk princip om människor saknade fri vilja. Därför att ifall de saknade fri vilja skulle människor vara likadana som robotar. Och varför skall inte en förment vis och klok diktator bestämma vad robotar skall göra? Vilken rätt till frihet har robotar? Vad skall robotar med frihet till? Och vad är det förrestem för skillnad mellan frihet och ofrihet - för en robot? Den är ju förutbestämd till att göra det den gör ändå - oavsett om den lever under politisk frihet eller i en diktatur. Så det gör ingen skillnad för en varelse utan fri vilja huruvida den lever under frihet eller i en diktatur!

Det är ingen tillfällighet att de filosofer som har förespråkat determinismen så gott som utan undantag också har förespråkat politisk ofrihet. Hegel och Marx t.ex., förespråkade bådadera såväl determinismen i metafysiken som motsatsen till det fria samhället inom politiken. Det ena ger det andra.

Men vi bör inte grubbla över huruvida vi har fri vilja. Därför att självaste vår förmåga att grubbla visar oss till att börja med just det att vi faktiskt har fri vilja! Vi grubblar ju just därför att det inte är en given sak vad vi skall tro på. När vi grubblar om fri vilja -överväger vi huruvida vi skall tro på fri vilja eller inte. Vi överväger om vi skall välja att tro på fri vilja eller inte. När vi överväger, styr vi våra tankar fram och tillbaka mellan olika möjligheter.

Vi tänker: ”Jag har talat sanning många gånger i mitt liv, men varje gång kunde jag ju ha ljugit.” Vi tänker : ”Det finns väl många skillnader mellan människor och robotar. Kan en av dem vara att vi människor har fri vilja?” Vi tänker: ”Vad har t.ex. Aristoteles - eller Immanuel Kant - sagt om fri vilja? Kan jag komma på några andra stora tänkare vars idéer angående denna fråga skulle kunna vara relevanta? Vilka argument hade de? Hur bra eller dåliga var deras argument? Och kan jag förresten själv hitta några fakta i verkligheten som motsäger idén att människor har fri vilja - eller som motsäger idén att de saknar fri vilja?”

Det finns så många olika tankar vi kan tänka om frågan. Och det är inte givet vilka av alla dessa tankar vi skall tänka. Å andra sidan fungerar vårt tänkande uppenbarligen inte helt slumpmässigt - vår förmåga att handskas med verkligheten visar ju att våra förnuft inte blott och bart är en slumptalsgenerator. Ty - vi kommer ju någon vart närhelst vi tänker!

Så vårt tänkande är vare sig determinerad eller slumpartad.

Nej, var och en av oss styr vårt respektive tänkande. Vår fria vilja består av valet att tänka eller inte tänka. I varje vaket ögonblick är varje människa, som innehar en normal hjärna, fri att tänka eller att låta bli att göra det. När du just nu ser dessa ord på datorskärmen framför dig krävs det en viss mental ansträngning av dig för att du ska läsa de därpå följande orden och fatta vad de betyder. Du kan närsomhelst låta ditt förnuft ”somna in”. Du kan välja att tappa koncentrationen, sluta läsa - och sedan klicka fram en helt annan webbsida - om du tycker att mina essäer på denna webbsida börjar bli långtråkiga. Å andra sidan kan du tänka till dig själv ”Frågan om den fria viljan är viktig. Därför vore det bäst att jag fortsätter att läsa - trots att jag tycker att Henrik Unné inte är en speciellt spännande skribent.” Det är upp till dig. Du har fri vilja.

Valet att tänka uppstår nu inte i ett vakuum. När du väljer att tänka är det inte så att i ena ögonblicket är du som i en koma - och i nästa ögonblick tänker du plötsligen på något. Det finns grader av medvetande. När du inte fokuserar ditt förnuft, utan bara sölar, finns det likväl tankar därute på ”ytterkanten” av ditt medvetande. Om du just nu sitter och dagdrömmer framför datorn, i stället för att verkligen läsa dessa ord, är du åtminstone medveten lite grand om att det finns några slags ord på skärmen framför dig. Och du kan närsomhelst bestämma dig för att börja fokusera mera på dessa ord och mindre på dina dagdrömmar. Då börjar du läsa min artikel igen. Det är så att när du inte tänker, finns det ändå tankar på ytterkanten av ditt medvetande som du anar litet grand. Och du kan välja att fokusera mera på dessa tankar närhelst du vill det.

Det är med ditt förnuft som med dina ögon. Du kan låta dina ögon tappa sina fokus på orden på skärmen framför dig. Då blir orden suddiga och du ser dem inte riktigt bra. Men närsomhelst kan du, om du har en normal syn, välja att fokusera ögonen igen och se orden klart och tydligt. På samma sätt kan du, när du överväger om människan har fri vilja, välja att fokusera såväl på argumenten för som  argumenten emot idén att människan har fri vilja. Huruvida det här slutar med att du håller med mig om att människan har fri vilja kommer att bero på huruvida du väljer att fokusera tillräckligt klart på de argument som jag framför.

Du kan dock även bestämma dig för att inte tro på den fria viljan - oavsett hur bra mina argument än är. Du kan nämligen evadera.

När du evaderar, då sätter du ditt förnuft i ”bakväxelläge”. Du anstränger dig inte för att tänka en tanke - utan du anstränger dig för att inte tänka den tanken. En människa som evaderar försöker förfalska verkligheten för sig själv. Hon försöker undvika att bli medveten om fakta som hon inte råkar gilla.

Om t.ex. Jan Myrdal besöker Kambodja, och han då ser belägg för att Khmer Rouge faktiskt begick massmord på sitt eget lands medborgare - då kan han låtsas för sig själv att beläggen inte existerar - eller så kan han hitta på bortförklaringar för beläggen. Han kan t.ex. intala sig själv att alla de där kambodjaner som vittnar om massmorden bara ljuger - och att alla de där massgravarna, som han faktiskt ser med sina egna ögon, kunde ju vara fyllda av lik på människor som i själva verket hade dött av naturliga orsaker - o.s.v.

Så den fria viljans existens medför att vi är ansvariga för våra handlingar. Hur vi handlar i en viss situation, beror på huruvida vi väljer att fokusera på de fakta som är relevanta eller evadera dem. När jag vaknar på morgonen, kan jag tänka till mig själv ”Jag är trött, jag vill ligga kvar i sängen.” Men om jag sedan är ärlig med mig själv och gör mig mödan att tänka tanken ”Men jag måste gå till jobbet. Jag får ju ingen lön om jag inte jobbar. Så jag måste stiga upp nu, trots att jag känner mig trött.” - då kommer jag att göra mig mödan att stiga upp och gå till jobbet. Så - jag avgör själv om jag stiger upp och går till jobbet på morgonen.

Den fria viljan är ett axiom. Det innebär att den är uppenbar i dina varseblivningar. Du upplever den fria viljan vartenda gång du fattar ett val - genom introspektion. Du vet mycket väl, försåvitt du inte evaderar, att när du vaknar på morgonen väljer du om du skall göra det som känns mest bekvämt och därför ska ligga kvar i din varma säng - eller om du skall tänka på nödvändigheten att tjäna brödfödan och därför ska stiga upp. Du har säkert upplevt att du har "stått i valet och kvalet" ett otal gånger i ditt liv.

Men hur vet du att den fria viljan inte bara är en illusion? Hur vet du att du inte är styrd av faktorer som du inte själv rår över - därtill utan att du själv är medveten om det?

Svaret är att godtyckliga hypoteser saknar kognitivt värde. Om det inte finns några som helst belägg för en viss misstanke (som den där att du är styrd av faktorer utanför din kontroll utan att du vet om det) - då skall du inte fästa något som helst avseende vid misstanken.

T.ex.:

Om jag resonerar så här ”Kanske min egen hustru begick ett mord igår kväll. Det vore förvisso inte likt henne. Och jag har inga som helst skäl för att misstänka att hon begick ett mord igår kväll. Men det är väl möjligt att hon gjorde det? Så det är väl bäst att jag ringer polisen och meddelar dem mina misstankar - bara för att vara på den säkra sidan.” Skulle inte du tycka att mitt beteende var alldeles uppåtväggarna galet om jag polisanmälde min hustru?

- det är precis lika galet att utan orsak misstänka att kanske är samtliga våra oräkneliga upplevelser av att fatta val kunde vara blott och bart förrädiska illusioner!

Och tro inte att frågan om den fria viljans existens kan bevisas eller motbevisas av vetenskapen!

Den fria viljans existens är en oundgänglig förutsättning för att det skall finnas sådana saker som bevis och vetenskap till att börja med. Så att kräva ett vetenskapligt bevis för den fria viljan - det vore att spänna kärran framför hästen! Det måste finnas fri vilja för att det överhuvudtaget skall kunna finnas en sådan sak som bevis - därför att ett bevis innebär ju att man anpassar sina uppfattningar till de tillgänglige beläggen. D.v.s. existensen av bevis förutsätter att varje människa styr sitt eget medvetande - d.v.s. den förutsätter att hon faktiskt har fri vilja. Och vetenskap består av att man bevisar saker och ting - med logiska resonemang. Så vetenskap förutsätter den fria viljans existens också. Robotar skulle ju aldrig någonsin kunna utföra någon vetenskaplig forskning. Vi vet således att vi har fri vilja redan innan vi börjar ägna oss åt vetenskap - det gäller "bara" att vi måste vara ärliga mot oss själva och erkänna det.

Hur tar du reda på om gräset utanför ditt fönster är grönt? Tar du fram en massa vetenskapliga instrument och börjar studera spektrumet på ljuset som grässtråna reflekterar? Nejnejnej! Du bara tittar, med dina ögon, och ser om gräset är grönt!

Det är precis likadant med den fria viljan. Du utför inte en massa finurliga psykologiska tester för att utröna om människor har fri vilja. Du bara ”tittar” in i ditt eget medvetande och "ser" om du har fri vilja - med bruk av introspektion.

Djuren har förstås inte fri vilja. Det är därför som vi inte kan hålla vår hund eller vår katt moraliskt ansvarig om den råkar kissa på mattan. Fri vilja existerar inte på varseblivningsnivån, d.v.s. på den nivå där djurens medvetanden befinner sig.

Men förnuftet är en helt annan sak. Förnuftet är så oerhört mera komplext. Det finns så många olika möjliga logiska förbindelser mellan våra olika tankar. Dessa förbindelser kan inte bildas i en varelses medvetande per automatik. Människan måste därför vara utrustad med fri vilja för att kunna styra sitt förnuft genom alla de oräkneliga möjliga tankar som vi skulle kunna tänka. Förnuftet skulle således inte kunna existera utan den fria viljan.

Varför skrev jag denna artikel?

P.g.a. att människor faktiskt har fri vilja! De måste därför övertygas om att de har fri vilja - med argument. Det finns ingen knapp som jag kan trycka på för att determinera dig eller några andra människor till att tro på den fria viljan. Om jag vill få andra människor till att hålla med mig i denna viktiga fråga - då måste jag resonera med dem. Därför att förnuftet och den fria viljan hör ihop. Det kan finnas varseblivningar utan fri vilja. Hundar och katter t.ex. varseblir verkligheten - trots att de saknar fri vilja. Men förnuftet kan inte existera utan fri vilja. Därför måste vi människor argumentera och resonera. Det hör till vår natur.

Förnuftet och den fria viljan är som oskiljeaktliga siamesiska tvillingar.

Lagen om orsak och verkan

Hur vet du att om du håller en sten i handen och släpper den, så kommer den att ramla ner till marken? Hur vet du att stenen inte i stället kommer att flyga iväg ut i rymden - eller att den inte i stället kommer att börja sjunga God Save the Queen?

Att du kan veta hur stenen kommer att uppföra sig beror ytterst på ett filosofiskt axiom som kallas ”lagen om orsak och verkan”. Denna lag, som är en korollär till ett metafysiskt axiom (nämligen identitets axiomet), säger att varje sak endast kan agera i enlighet med sin natur. Och det betyder att varje sak - som t.ex. en sten, ett glas vatten, en tändsticka, en människa o.s.v. - under samma omständigheter endast kan göra en och samma sak - nämligen att agera i enlighet med sin natur.

Så om du håller i en sten och släpper den, då kan den under normala omständigheter endast falla till marken. Men om det blåser orkanvindar kanske stenen kan blåsa iväg en bra bit innan den träffar marken. Och om det är riktigt varmt, som t.ex. i eldklotet från en exploderande atombomb, kanske stenen smälter innan den når marken. Om omständigheterna är annorlunda, då kommer något annorlunda att hända.

Lagen om orsak och verkan är en korollär till det metafysiska axiomet som heter identitetslagen. (Se även min essä här på min blog ”Identitetslagen”. publicerad oktober 25, 2009). Eftersom en sak är det den är, d.v.s. eftersom den har en specifik natur, d.v.s. eftersom den är en sak och inte en annan - kan den endast agera på ett enda sätt i en given situation - nämligen det sätt som dess´ natur tillåter den att agera på. En sten kan inte agera som en människa och börja sjunga God Save the Queen därför att den är just en sten och inte en människa. Den har inte en människas egenskaper - som t.ex. lungor, ett stämband, en tunga o.s.v. Så hur f-n skulle den kunna börja sjunga när du släpper den?

Lagen om orsak och verkan säger att orsaken till varje händelse som inträffar i verkligheten är entiteten som agerar. Det är inte så att en händelse orsakar en annan händelse. Det är entiteten som orsakar händelsen. Om du puttar på en biljardkula på rätt sätt kommer den att träffa en annan biljardkula, vilket kommer att ha som följd att denna kula ramlar ner i hålet i biljardbordet. Men om du puttar på en såpbubbla som ligger på biljardbordet kommer inte samma sak att hända, eftersom såpbubblans natur inte tillåter den att göra samma saker som en biljardkula.

Samma händelse kan ge upphov till vitt skilda effekter - om bara entiteterna som är inblandade är olika. Så om du släpper en brinnande tändsticka ner i en hink vatten kommer tändstickan att slockna. Men om du släpper en brinnande tändsticka ner i en hink bensin istället - då kommer något mycket annorlunda att hända! Därför att bensinens natur är annorlunda än vattnets natur.

Lagen om orsak och verkan kan inte bevisas ”vetenskapligt”. Därför att den är ett filosofiskt axiom. Detta innebär att den är själv en förutsättning för att det skall finnas sådana saker som bevis. Om vi inte kunde räkna med att saker uppförde sig på ett visst sätt, då skulle vi inte kunna bevisa någonting alls! Utan identitetslagen skulle bevis överhuvudtaget inte kunna existera. Vi skulle inte kunna resonera om saker och ting i verkligheten om de inte vore vad de var. Inga slutsatser skulle följa av andra satser. Hela verkligheten skulle vara ett flytande kaos och inga sanningar skulle kunna gälla överhuvudtaget.

Eftersom lagen om orsak och verkan är ett axiom är den uppenbar i samtliga av våra varseblivningar. Människor upptäcker lagen om orsak och verkan när de är små barn. Barnet puttar t.ex. på en boll och bollen rullar iväg. Barnet tänker, fast antagligen inte i ord  ”Jag fick bollen att rulla genom att putta på den. Jag orsakade bollens rullande.” Senare i sin utveckling upptäcker barnet att allt som sker i verkligheten har en orsak och att orsaken är de inblandade entiteternas natur.

Jag skrev ovan att alla saker, inklusive även människor, endast kan agera på ett sätt under givna omständigheter. Men stämmer det? Kan inte människor, i en viss situation, handla på olika sätt? Om min hustru frågar mig ”Kom du ihåg att boka tvättstugan i morse?” skulle jag inte likaväl kunna välja att ljuga om saken som att välja att säga sanningen till henne? Är inte människor ett undantag från lagen om orsak och verkan - i och med att de har fri vilja?

Nej! Människor kan i en given situation endast göra en sak - och den är att välja! Hur jag än gör kan jag inte undvika att välja vad jag skall göra när min hustru frågar mig om jag har bokat tvättstugan. Det finns många olika saker jag kan välja att göra - t.ex. att tala sanningen, att ljuga, att tiga, att springa iväg o.s.v. Men vad jag än gör måste jag välja! Därför att det ligger i min natur som människa att jag har fri vilja.

Fri vilja är inget annat än ett specialfall av kausalitet. 

Varje
val är en primär orsak.

Detta betyder att ett val inte orsakas av någon föregående faktor. Det är inte så att saker som jag har varit med om tidigare i mitt liv bestämmer vad jag skall göra när min hustru frågar mig om jag har bokat tvättstugan. T.ex. oavsett hur många gånger jag har talat sanningen tidigare i mitt liv kan jag välja att ljuga just den här gången.

Detta betyder ingalunda att ett val saknar orsak. Men orsaken till valet är den som väljer. Det är ju inte slumpen som avgör om jag väljer att ljuga eller tala sanning när min hustru frågar mig om jag har bokat tvättstugan. Det är jag som avgör! Jag är orsaken. Jag avgör huruvida jag ljuger eller talar sanningen. Genom att välja.

Det finns bara två sorters kausalitet i universum. Nämligen deterministisk kausalitet och fri vilja.

Endast förnuftsvarelser har fri vilja. Alla andra entiteter, som t.ex. stenar, floder, stjärnor, blommor, hundar o.s.v., agerar på ett deterministiskt sätt.

Den filosofiska läran som kallas "determinismen" är en filosofisk irrlära som går ut på att människor är likadana som alla de där övriga entiteter i universum och därför är lika determinerade. D.v.s. enligt determinismen är vi människor utan val, på samma sätt som stenar, floder o.s.v.

Determinismen är faktiskt en ”ovetenskaplig” idé - därför att den strider mot de observationer av människor som vi faktiskt har gjort. Det är ju uppenbart för var och en, om hon är ärlig, att människor fattar val precis hela tiden! När du vaknar på morgonen är det första du gör - att fatta ett val. Nämligen att antingen göra dig besväret att stiga upp eller annars låta bli och lata dig genom att ligga kvar i sängen. Och sedan följer val efter val efter val resten av dagen (Du väljer att borsta tänderna, du väljer att äta frukost, du väljer att gå till jobbet, du väljer att ge din äkta hälft en puss innan du går, o.s.v.)

Om människor inte hade fri vilja - då skulle en vetenskapsman, om bara han hade tillräckligt med information, kunna förutse huruvida jag kommer att tala sanning eller ljuga nästa gång min hustru frågar mig om jag har bokat tvättstugan. (Om det finns några andra förnuftsvarelser förutom människan på andra planeter någonstans i universum, måste förstås de ha fri vilja också - därför att fri vilja ligger i förnuftets natur.) Men om en vetenskapsman sade att han kunde förutse säkert om jag skulle ljuga eller tala sanningen i nästa ögonblick - han skulle väl vara in i helsike övermodig!?

Alla som har människokännedom vet att ingen av oss kan förutse hur en annan människa kommer att välja i nästa ögonblick. Vi kan rentav inte förutse helt säkert hur vi själva kommer att välja förrän vi har valt!

Men att det inte går att förutse hur en människa kommer att välja, det betyder inte att indeterminismen är sann. Indeterminismen är den filosofiska irrläran att universum präglas av slumpmässighet, d.v.s. att en entitet i en viss situation skulle kunna göra flera helt olika saker utan orsak. Men hur skulle en entitet kunna göra två olika saker under samma omständigheter? En biljardboll har bara en natur, inte två. Så hur skulle biljardbollens natur kunna möjliggöra för den att rulla till vänster likaväl som till höger, efter det att någon sätter den i rullning? En natur kan endast möjliggöra en sorts handling. (Fri vilja innebär som sagt att vi människor alltid endast kan göra en sak - nämligen välja!)

Att indeterminismen är en filosofisk irrlära innebär att de moderna kvantfysikerna inte kan ha rätt. Alla förekommande entiteter - oavsett hur små de än är - har endast en specifik natur. Varje entitet, även en mikroskopiska elementärpartikel, kan endast agera i enlighet med en natur - nämligen den natur som just den entiteten besitter. Varje entitet - även den minsta elementärpartikeln - kan endast agera på ett sätt under givna omständigheter. Så en elektron kan endast befinna sig på en plats i ett givet ögonblick. Den kan inte finnas på två platser samtidigt. Universum är inte ett slumpmässigt tärningsspel, som geniet Einstein uttryckte det.

Ibland har även vetenskapsmän faktiskt fel. Tro inte på att kvantfysikerna är ofelbara auktoriteter när de förkunnar att de har på något vis bevisat att lagen om orsak och verkan inte gäller om bara entiterna i fråga är tillräckligt små! Kom ihåg att lagen om orsak och verkan är en korollär av ett filosofiskt axiom - och att den därmed föregår all vetenskap.

Tack vare att lagen om orsak och verkan gäller i verkligheten som vi befinner oss i kan vi leva. Vi vet att maten i kylskåpet inte kommer att ha försvunnit in i tomma luften medan vi sov, så vi kan lugnt räkna med att kunna äta frukost när vi stiger upp. Och vi vet att vatten, och inte bensin eller Coca-Cola, kommer att sprutas på oss när vi duschar. Och vi vet att kaffevattnet kommer att koka, inte frysa till is, när vi sätter det på värmeplattan. O.s.v.

Verkligheten är vetbar som en följd av att lagen om orsak och verkan gäller i den. Just därför kan vi behärska verkligheten och leva i den - om bara vi använder vårt förnuft för att ta reda på entiteternas natur.

Kan eliten skapa välfärden åt folket?

Syftet med välfärdspolitiken sägs vara att skapa välfärd åt folket. Men just vem är det som skall skapa den där välfärden? ”Samhället” säger välfärdspolitikens vapendragare med myndig stämma.

Men vem är ”samhället”?

Folket? Nej, välfärden skall ju skapas åt folket - utav välfärdspolitiken.

Så logiken säger att det inte är folket som skapar sin egen välfärd i välfärdsstaten. Det heter ju att den vanliga medborgaren inte själv personligen skall behöva skaffa sig sin egen sjukvård, sin egen pension, sina egna barns utbildning o.s.v.

Så vem är då det där ”samhället” som skall skapa välfärden?

De som rattar staten uppenbarligen - d.v.s. politikerna. Enligt välfärdspolitiken skall politikerna göra jobbet att skapa välfärden. Det är denna uppgift som politikerna väljs till för i välfärdsstaten. OK, kan då några tiotusentals svenska politiker skapa välfärden åt flera miljoner svenska medborgare? Det är det som är frågan.

Tänk dig då att politikerna sade följande:

”Samhällets uppgift är att tillgodose medborgarnas grundläggande behov. Som t.ex. sådana materiella värden som mat, kläder, transporter och mycket annat. Samhället skall därför producera maten, kläderna, bilarna och allt annat som medborgarna behöver. De enskilda medborgarna skall inte själva behöva utföra svarvandet, fräsandet, svetsandet, plöjandet, skördandet, vävandet, trädfällandet, korvstoppandet o.s.v. som behövs för att det skall bli materiellt välstånd. Allt det skall samhället göra åt medborgarna.”

Tror du att några väljare skulle gå på det där? Tror du att flera än ett fåtal väljare överhuvudtaget skulle vara så dumma att de röstade på politikerna som svamlade på det viset? Nej, de skulle begripa att det inte finns någon entitet ”samhället” som skulle kunna utföra allt det fysiska arbetet som går åt i produktionen. Det finns ju endast enskilda människor. Och några tiotusentals enskilda politiker skulle omöjligen kunna utföra allt det där fysiska arbetet som går åt i produktionen. Om det skall bli någon välfärd alls - då måste alla de miljontals enskilda ”vanliga” människorna ställa upp och arbeta. Politikerna kan omöjligen göra det fysiska arbetet åt dem!

Men konstigt nog är det många svenska väljare som inte begriper att precis samma sak gäller för det intellektuella arbetet i välfärdsskapandet som gäller för det fysiska arbetet i produktionen.

Åtskilliga väljare röstar på politiker som lovar att ”samhället” skall skapa välfärden och tryggheten som medborgarna vill ha. Åtskilliga väljare tycks tro att ”samhället” kan sörja för att det skapas god sjukvård, utbildning, barnomsorg, pensioner o.s.v. Men någon entitet ”samhället” existerar inte. "Grejen" med välfärdssstaten är att de väljare som röstar på välfärdspolitiken räknar innerst inne med att några tiotusentals politiker skall tänka åt dem. Dessa väljare inbillar sig att om bara de låter politikerna förfoga över tillräckligt mycken skattepengar - då skall dessa politiker utföra det intellektuella arbete som krävs för att det skall skapas en effektiv sjukvårdsapparat, skolapparat, pensionssystem o.s.v.

Men dagens kris [Jag skrev detta inlägg under den ekonomiska krisen år 2009.] visar att några få politiker inte klarar av att utföra allt det mycket omfattande intellektuella arbetet som krävs för att skapa en god och effektiv sjukvård, högkvalitativ utbildning, trygga pensioner o.s.v. På samma sätt som de ”vanliga” medborgarna själva måste utföra det omfattande fysiska arbetet som krävs för att det skall bli något materiellt välstånd överhuvudtaget, måste de också utföra det omfattande intellektuella arbetet som går åt för att det skall bli trygghet och välfärd. De måste utföra det omfattande tänkandet som krävs själva. Några få tiotusentals politiker kan inte göra ett sådant hästjobb åt dem.

Så här skulle ett äkta välfärdssamhälle se ut:

De enskilda medborgarna finge tänka och planera alldeles själva. De finge ta reda på vilka sjukvårdsförsäkringar och besparingar de behövde skaffa sig för att kunna erhålla en god sjukvård, om och när de i framtiden blev sjuka. Om de ville skaffa barn finge de ta reda på vilka nya utgifter det skulle innebära, och så finge de förbereda sig för de utgifterna. När tiden närmade sig för att sätta barnen i skolan skulle de få ta reda på vilken skola skulle passa deras barn bäst, t.ex. när det gällde pedagogik och undervisningsplan. Och medan de fortfarande var unga finge de enskilda medborgarna ta reda på hur mycken pengar de behövde lägga undan för sin ålderdom. O.s.v. ifråga om äldreomsorgen, bostadsförsörjningen, infrastrukturen och allt övrigt som hör ett välfärdssamhälle till.

Som du kan se vore det en hel del tänkande och planerande som skulle krävas av de enskilda medborgarna. Det är helt enkelt inte alldeles lätt som en plätt att leva i ett fritt samhälle. Men just p.g.a. att det är fråga om så mycket tänkande och planerande som krävs för att det ska bli någon välfärd värd namnet skulle några tiotusentals politiker omöjligen kunna klara av att utföra det arbetet åt medborgarna! Om det nu är svårt nog för de miljontals enskilda medborgarna att tänka tillräckligt mycket - då måste det vara fullständigt bortom möjligheternas gräns för några tiotusentals politikerna att utföra samma hästjobb.

Produktionen i landet blir uppenbarligen större om alla de många medborgarna i samhället arbetar än om bara ett fåtal politiker gör det.

På samma sätt blir tryggheten och välfärden i samhället större om alla de många medborgarna tänker och planerar än om bara ett fåtal politiker gör det.

Därför kan den politiska eliten aldrig skapa mycken trygghet och välfärd åt medborgarna medelst välfärdspolitik. Medborgarna måste göra jobbet att skapa sin välfärd själva - för att jobbet skall bli gjort överhuvudtaget!

Detta utgör en utmärkt anledning till att avskaffa välfärdspolitiken - och till att istället införa frihetens och det enskilda ansvarets system - d.v.s. laissez-faire-kapitalismen!

Newsmill utgör ett andningshål för oss objektivister

Jag är objektivist. [Jag var objektivist då jag skrev denna essä år 2009. Jag har nyligen upptäckt att jag trots allt inte håller med Ayn Rand i en filosofisk fråga (nämligen orsaken till individens intelligensnivå) - så jag är inte längre (då jag reviderar denna essä under våren av år 2016) objektivist.] Det betyder att jag är anhängare av den filosofi, skapad av Ayn Rand, som är mest känd för att förespråka kapitalismen, egoismen och förnuftets absolutism. Det betyder också att jag är så gott som portförbjuden i de flesta av våra massmedier.

Etablerade massmedier, som t.ex. Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Dagens Nyheter och de fackliga tidningarna - de vill inte låta radikala förespråkare av kapitalismen och dyliktfå en syl i vädret. Snacket om att låta olika uppfattningar komma till tals och brytas mot varandra, är mest just snack. Sanningen är att etablissemanget i massmedierna, liksom i det intellektuella etablissemanget i största allmänhet, är väldigt intolerant.

Men medlemmarna av etablissemanget försöker sällan argumentera mot oss objektivister. De har nämligen inga starka argument att komma med. Och då är det förstås klokast att bara försöka tiga ihjäl sina motståndare. I undantagsfall försöker etablissemanget köra med hutlösa personangrepp mot Ayn Rand och mot dem som förespråkar hennes idéer.

Newsmill [Newsmill var en debattsajt på nätet som var öppen för debattinlägg från allmänheten under åren 2007 t.o.m. 2012 - på ett ungefär. Jag var en flitig deltagare. Sajten Newsmill är numera nedlagt.] utgör dock ett andningshål för oss objektivister. Var och en som har läst Newsmill i någon större utsträckning har säkert märkt vid det här laget att jag är en flitig skribent här. Jag har fått omkring 150 stycken artiklar publicerade här under det senaste året. Det motsvarar nästan en artikel varannan dag! Mina artiklar har handlat om ett brett spektrum av ämnen. Jag har t.ex. påtalat sossarnas samarbetspolitik med Nazityskland under Andra världskriget ("Samarbetet med Nazityskland", publicerad på denna blog mars 14, 2009), jag har förespråkat kroppsbestraffning av brottslingar ("Pröva kroppsbestraffning i skolan och rättsväsendet", publicerad här mars 2, 2009),  jag har förklarat att Adolf Hitler var en ovanligt konsekvent altruist ("Hitler var altruist", publicerad här december 22, 2008) , jag har förespråkat fri invandring ("VÅR SVENSKA APARTHEID", publicerad här december 27, 2014), jag har försökt att leda i bevis att äkta kärlek är självisk ("Äkta kärlek är självisk", publicerad här september 9, 2009) och jag har förklarat varför jag hatar facket ("Varför jag hatar facket", publicerad här februari 21, 2009). Som du kan se är mina åsikter inte konventionella och tråkiga. Om du inte redan är insatt i innehållet i min filosofi, objektivismen, kan mina åsikter överaska dig. Du vet aldrig i förväg var du har mig - om du inte har studerat objektivismen själv och därmed redan vet ”where I´m coming from”.

Det finns inte många objektivister som skriver här på Newsmill. Jag har under hela det senaste året bara lagt märke till artiklar av två andra objektivister här förutom mig själv – Carl Svanberg och Filip Björner. Det finns f.ö. inte många objektivister överhuvudtaget i Sverige ännu. Antagligen bara mellan 50 och 100 stycken. Många av oss känner varandra. Filip Björner är t.ex. min bästa vän, och jag är bekant med Carl Svanberg - fast han bor på annan ort än Stockholm, där jag bor.

Varför har vi objektivister så förbaskat svårt att få våra röster hörda i de etablerade massmedierna? Antagligen inte för att vi skriver dåligt. Jag är övertygad om att jag själv skriver grammatiskt korrekt och rättstavat svenska (några gånger har stavfel smygit sig in i några av mina debattinlägg därför att jag har varit trött). Jag tror mig veta att de flesta som läser mina alster kan begripa vad jag säger, om de är rationella och om de inte evaderar. Orsaken till att våra debattinlägg så ofta refuseras av de etablerade massmedierna lär i stället vara innehållet i våra åsikter.

Vi förespråkar t.ex. laissez-faire-kapitalismen. Det är inte populärt hos exempelvis Sveriges Radio och Aftonbladet. Vi fördömer välfärdspolitiken. Det är inte populärt hos exempelvis Dagens Nyheter och Expressen. Vi förespråkar ateismen. Det är inte populärt hos Svenska Dagbladet. Och vi objektivister förkastar moralläran altruismen. Det är inte populärt hos vare sig Sveriges Radio, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen eller Svenska Dagbladet. Altruismen är den heligaste av alla heliga kor i vår, av 1700-talsfilosofen Immanuel Kant, felprogrammerade kultur.

Men frågan är om inte det som etablissemanget hatar mest hos objektivismen är det faktum att vi objektivister är säkra på vår sak. Vi är inte infekterade av den moderna skepticismen - en irrlära som menar att ingen kan veta någonting säkert. Enligt den moderna skepticismen, kan man endast känna till sannolikheter, men man kan aldrig vara helt säker - och därför måste man alltid medge att kanske motståndaren trots allt har rätt - även om denne är en vidrig massmördare. Skepticismen är en manifestation av subjektivismen - och subjektivismen finns överallt i kulturen idag. Alla tar det för givet att ingen objektivitet är möjlig. Men objektivitet är ju en del av objektivismens självaste namn! Inte att undra på att vi objektivister är portförbjudna i de fina salongerna hos det intellektuella etablissemanget!

Här på Newsmill är det dock högt i tak. Nästan alla möjliga åsikter förutom några objektivt olämpliga saker, som rasism och personangrepp, är tillåtna på detta forum. Därför är Newsmill ett andningshål för oss objektivister. Det är sådana här andningshål som vi behöver.

Eftersom vi har verkligheten på vår sida, har vi anledning att förvänta oss att vår filosofi kommer att segra - om bara den får en ärlig chans att bli hörd. Vi tror oss kunna vinna mot våra motståndare - om bara det blir till en öppen konkurrens mellan våra idéer och deras idéer.

Det kommer att ta tid förstås. De flesta människor vill ju väldigt ogärna erkänna att de har fel! Så det kommer i huvudsak endast att bli somliga av de ännu unga som låter sig övertygas av objektivisterna. Sedan får vi vänta tills den äldre, redan förstörda generationen dör undan - så att de unga, som har influerats av objektivismen, kommer till att utgöra en majoritet bland de intellektuella ledarna.

Men en filosofi som lär ut att du kan fatta verkligheten med ditt eget personliga förnuft, och att det är rätt att försöka leva ett lyckligt liv istället för att offra och försaka – en sådan filosofi borde väl vara mera tilltalande till dem bland de unga som bryr sig om att tänka, än sådana filosofier som säger ”Du och ditt förnuft är ingenting - och din uppgift i livet är att lida och dö!” Det där senare är förresten, ärligt talat, den egentliga innebörden i både de gamla, religiösa livssynen och i de moderna, kollektivistiska filosofierna - när allt kommer omkring.

Så leve Newsmill och det fria ordet! Låt tusen idéer blomma!

Vänstermänniskans filosofi

Socialismen har misslyckats överallt. Socialismen har misslyckats i kommunistdiktaturerna i öststaterna, i de halvsocialistiska, halvfeodala kleptokratierna i Tredje världen, i de ”progressiva” socialistländerna i Tredje världen och inte minst i välfärdstaterna i västvärlden. Var i världen har socialismen inte misslyckats?

Men vänstermänniskorna fortsätter ändå att krama socialismen. Vad kan det bero på? Svaret är att det beror dels på kristendomens inflytande, och dels på filosofen Immanuel Kants inflytande. Kristendomen och Kant är moralläran altruismens främsta smittspridare i västvärlden - och altruismen i etiken är i sin tur orsaken till socialismen i politiken.

Det torde vara okontroversiellt att påstå att kristendomen förespråkar den altruistiska etiken. Altruismens budskap förekommer överallt i Bibeln. Självaste kristendomens namn kommer från Kristus - en man som skulle vara altruismen personifierat. Han dog ju en plågsam död på korset, i syfte att frälsa resten av mänskligheten - d.v.s. i syfte att frälsa de varelser som, enligt kristendomen själv, var moraliskt förtappade. Att det moraliska idealet, Kristus, skulle dö en plågsam död till förmån för de som var moraliskt sämre än honom - det var en osjälvisk uppoffring som hette duga!

Den altruistiska moralläran som Kristendomen förkunnade, orsakade tillsammans med Kristendomens förnuftsfientlighet, mera än 1500 år av misär. Men för några hundra år sedan började Kristendomens grepp om västvärlden att luckras upp. Människorna i väst började lyssna på förnuftet, och de började fokusera på denna verklighet, istället för att bara bekymra sig för det påstådda livet efter döden. Människorna började leva för sin egen lyckas skull, istället för att fortsätta att ägna sig åt det osjälviska uppoffrandet som Kristendomen påbjöd. Det uppstod hopp.

Men då dök Immanuel Kant upp. Han räddade den religiösa moralen - genom att uppfinna en sekulariserad variant av den. I stället för att Gud påbjöd självuppoffring, hävdade Kant att ”Det Kategoriska Imperativet” gjorde det. Denna idé gick ut på att en handling, för att vara moralisk, inte fick tjäna till något syfte. Därför att närhelst en människa försökte uppnå något med sin handling, då begick hon ju inte den handlingen på grund av förhållandet att den var moralisk. Då handlade hon ju istället för sin vinnings skull - inte för moralens skull i sig. Upprinnelsen av detta var att människan skulle försaka och lida - för försakelsens och lidandets egen skull. När en människa gjorde något som hade som följd att hon verkligen led pina, då hade hon ju bevisligen inte begått den handlingen för hennes egen vinnings skull. Då hade du begått handlingen blot och bart för att den var moraliskt riktig. Så ju mera lidande, desto bättre, enligt Kant! ”Plikten framförallt” var Kants devis.

Kants etik upphöjde försakandet och lidandet till moralens syfte och mening. Kants etik var den mest onda etiken som någonsin hade uppfunnits. Men Kant lyckades komma undan med det. Kant uttryckte sina tankar på ett så nästintill obegripligt fikonspråk att samtidens och den efterföljande tidens intellektuella drog slutsatsen att Kant var en "djup" tänkare. De vågade inte erkänna att de inte riktigt begrep Kant. Inga intellektuella vågade stå upp och säga ”Men kejsaren är naken!”. De ville var och en inte riskera att framstå som dumma inför sina kollegor genom att säga öppet att de inte förstod vad Kant snackade om. Så de accepterade Kants slutsatser - fast de inte begrep ett dugg om Kants ”bevis” för dessa slutsatser. Sedan vidarebefordrade de intellektuella Kants idéer till resten av samhället. De smittade ner kulturen med Kants filosofi.

Kants radikala självuppoffringsetik accepterades därför att Kristendomen hade röjt vägen för den. Kristendomen hade ju predikat ”Offra dig själv för andra, och älska dig själv som din nästa.” Kant var mera konsekvent. Han predikade – ”Offra dig själv, och kräla i stoftet.” Det var onekligen mera logiskt att om du inte förtjänade att sträva efter egen lycka, då måste du vara en eländig varelse - och då förtjänade du väl att kräla i stoftet, istället för att älska dig själv? En eländig varelse förtjänar väl inte att älska sig själv?

Så Kant räddade Kristendomens altruistiska morallära kvar i västvärlden.

Men hur ger då altruismen upphov till socialismen?

Altruismen säger väsentligen ”Det moraliska idealet är att du lever för att göra andra människor lyckliga, inte för att göra dig själv lycklig.” OK. Så enligt altruismen skall du leva för andra människors skull. Vem är dessa ”andra människor”? Alla människor förutom dig själv förstås.

Den logiska följden av denna morallära är därför kollektivismen. Du skall leva för hela mänskligheten - för alla andra människor som helhet. Kant själv förespråkade inte kollektivismen i politiken. Men de ledande filosoferna efter honom drog denna logiska slutsats ur Kants självuppoffringsetik. Hegel och Marx var några av de mest namnkunniga. De var rabiata förespråkare av principen att varje enskild människa borde viga sitt liv åt kollektivet. ”Du är inget, ditt Volk är allt.” som en framstående socialist uttryckte det på 1900-talet!

Jag har i en annan artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä år 2009 för debattsajten Newsmill], http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/01/vanstervaljarnas-psykologi , beskrivit vänstermänniskans psykologi . Men vänstermänniskans psykologi är inte orsaken till hennes socialistiska politik. Orsaken till den socialistiska politiken är socialistens idéer. Socialistens psykologi är bara en annan, parallel, konsekvens av dessa idéer.

Hur ger då altruismen upphov till den psykologiska egenskapen låg självaktning hos socialisten, med alla dess´ psykologiska följder? På så vis att altruismens natur gör med nödvändighet alla dess´ anhängare till hycklare. Om du skall vara en 100% konsekvent altruist, då måste du ge bort alla dina värden till alla. Så du måste till exempel ge bort all din mat till andra, och svälta ihjäl själv. Annars har du inte offrat alla dina värden åt andra. Då har du behållit en del godsaker åt dig själv. Då har du i viss mån varit självisk. Då har du inte varit en renodlad altruist. Så då har du varit en hycklare.

En renodlad altruist behåller ingenting alls för sig själv. Så en konsekvent altruist måste dö.

Eftersom nästintill ingen människa vid sina sinnens bruk är beredd att ta steget att begå självmord för moralens skull, blir samtliga altruister utan undantag hycklare. De måste fuska med den moral som de bekänner sig till för att kunna överleva. Det är en praktisk tvingande nödvändighet för altruister att vara hycklare. Men en hycklare måste dras med skuldkänslor - eftersom att hon ju inte lever som hon lär. Alla altruister dras därför med skuldkänslor. Och det gör att de känner åtminstone ett mått av självförakt. Alla altruister utvecklar därför en låg självaktning.

Nu är det så att det finns en psykologisk egenskap hos vänstermänniskan som inte är en följd av altruismen. Den egenskapen är vanan att inte tänka mycket. Den egenskapen är inte en följd av altruismen - utan är en del av orsaken till att vänstermänniskan kom till att bli en altruist till att börja med - och därmed till att bli en socialist.

Altruismen är nämligen en irrationell morallära. Det är inte rationellt att säga till människor att de skall offra det de håller kärt, istället för att slå vakt om det. Eftersom altruismen är irrationell kommer det fåtal människor som bryr sig om att tänka ordentligt att tendera att förkasta den altruistiska moralläran. Så de människor som faller för altruismen måste logiskt nog vara just de människor som inte tänker mycket. Ty tankeverksamhet negerar altruismen.

Vänstermänniskans psykologi är motbjudande. Men hennes filosofi är ännu värre. Därför att det är den som är orsaken till socialismens ondska. Altruismen är dödens morallära.

Monday, November 2, 2009

Vänstermänniskans psykologi

Varför är vänstermänniskor sådana människor som de är? Det beror ytterst på deras filosofiska premisser. Deras filosofiska premisser avgör deras verklighetsuppfattning - och det är givetvis varje människas uppfattning om hur verkligheten är funtad som avgör vilka handlingar hon väljer att begå för att handskas med denna verklighet.

Varje människas filosofiska premisser avgör också vilken sorts psykologi hon utvecklar. En människas psykologi består av de automatiserade funktionerna i hennes undermedvetande - framförallt av hennes känslor, d.v.s. av hennes karakteristiska emotionella responser - och de beteenden som dessa ger upphov till. Jag skall i denna essä beskriva vänstermänniskans typiska psykologi, trots att hennes filosofi egentligen är mera grundläggande och därmed viktigare. Detta väljer jag att göra därför att jag tror att en redogörelse för vänstermänniskans psykologi kan bereda marken för en utläggning om hennes filosofi - samt om vilken roll denna filosofi spelar i vänsterpolitiken.

OK. Vad är vänstermänniskans typiska psykologiska egenskaper? Jag kan komma på 9 viktiga egenskaper utan att tänka efter mera än några sekunder – avundsjuka, låg självaktning, storhetsvansinne, aggressivitet, en åtminstone mild förföljelsemani, falskhet, otacksamhet, girighet, mental lättja samt att hon är en s.k. ”andrahandsmänniska”. Jag skall förklara vad var och en av dessa psykologiska drag är för något och sedan försöka ut röna varför den typiska vänstermänniskan har just dessa egenskaper.

1) En låg självaktning är typisk för vänstermänniskan. Att en människa har en låg självaktning betyder i vardagligt tal att hon har en låg uppfattning om sig själv. Hon har alltså ett litet självförtroende och en lika liten självrespekt. Vänstermänniskans låga självförtroende avslöjas av att hon vill att staten, eller kollektivet, skall omhänderta henne - ungefär som när en mamma tar hand om sitt hjälplösa barn. Vänstermänniskan tror sig inte kunna klara sig med egna krafter. Hon inbillar sig att hon behöver en stor och stark stat - en stat som hjälper henne närhelst hon hamnar i trubbel. Hon tror sig inte klara av sådana saker som att skaffa sig privata pensionsförsäkringar för att trygga sin egen ålderdom, som att välja en bra skola för sina egna barn, som att skaffa sig egna besparingar och sjukvårdsförsäkringar för att kunna köpa vård när hon blir sjuk - o.s.v. Det är ju därför vänstermänniskan är så himla rädd för en privatisering av pensionssystemet, utbildningssystemet och sjukvården. En typisk vänstermänniska tror sig knappast ens kunna välja rätt sorts tandkrämsmärke utan hjälp från statens konsumentrådgivare! Och vänstermänniskans låga självrespekt avslöjas av faktumet att hon är villig att ge upp sin frihet i utbyte mot löften om sociala förmåner. En människa som respekterade sig själv skulle väl inte på ovan beskrivna sätt av egen vilja göra sig själv till en träl åt staten - eller till en statens vårdkolli?

2) Falskhet och 3) Storhetsvansinne är också typiska för vänstermänniskan.

Storhetsvansinnet består av att vänstermänniskan inbillar sig att det är sådana människor som henne som bär upp samhället. Vänstermänniskan som är en arbetare skryter t.ex. med att ”Kapitalisterna behöver oss arbetare - men vi behöver inte kapitalisterna!” Vänstermänniskan som är sosse skryter med att ”Det var vi sossar som byggde landet!” Vänstermänniskan som är fackföreningsledare skryter med att ”Utan oss som rattar fackföreningarna skulle jobbarna leva i misär!” Vänstermänniskan som är politiker skryter med ”Det är fördelningen - som ju sköts av oss politiker - som är det viktiga!” O.s.v.

Men vänstermänniskans storhetsvansinne, är ett utslag av bottenlös falskhet. Varför? Därför att vänstermänniskan säger å ena sidan att hon är som ett hjälplöst vårdkolli, som inte skulle kunna klara sig utan statens välfärdsprogram. Men i nästa ögonblick säger samma vänstermänniskan å andra sidan att hon är en supermänniska som bär upp hela samhället! Det går inte ihop. Vänstermänniskan ägnar sig åt det som George Orwell kallade ”dubbeltänk”.

Storhetsvansinnet är dock inte en äkta övertygelse om att hon, vänstermänniskan, är stor. Storhetsvansinnet är bara andra sidan av samma mynt som den låga självaktningen. Som det kinesiska ordspråket säger ”Stora män känner sig aldrig stora. Små män känner sig aldrig små.” Vänstermänniskornas självförhärligande är bara en psykologisk kompensation för självföraktet som ligger där hela tiden och lurar strax under ytan.

4) Avundsjukan är en följd av storhetsvansinnet/självföraktet- vilket är det som filosofen Ayn Rand kallade ”hatet mot det goda för att det är det goda”. Vänstermänniskans avundsjuka innebär att hon hatar det som, enligt hennes egna värderingar, är gott.

Vänstermänniskan sätter, t.ex., ett stort värde på pengar. Hon är ju sjukligt upptagna med det ämnet! Men hon känner hat och olust när hon ser att en annan människa har lyckats tjäna ihop en stor mängd pengar. Vänstermänniskan hatar ju ”de rika”! Men det är egentligen inte pengarna det handlar om. Det är förmågan att tjäna pengar som retar vänstermänniskan till vansinne. Hon visar ju sällan prov på någon lust att beröva en lotterivinnare den miljon som denne har vunnit. Det är endast när en människa lyckas tjäna ihop en miljon eller någon annan stor summa pengar medelst sådana produktiva verksamheter som att driva ett företag framgångrikt, göra framgångsrika investeringar i aktier eller genom att helt enkelt lönearbeta och spara - det är endast då som vänstermänniskan får dille på att beröva ifrågavarande sina pengar. Det är helt enkelt så att vänstermänniskan uppskattar produktivitet - och hon känner en intensiv olust och hat närhelst någon annan snubbe visar sig vara mera produktiv än hon själv är.

Vänstermänniskan uppskattar också intelligens. Följaktligen känner hon hat och olust när ett barn i skolan visar prov på mera av den varan än majoriteten av barnen. Så vänstermänniskan vill inte låta barnen ”lära sig i sin egen takt”. Hon önskar istället att den offentliga skolan skall användas för att genomdriva det ideologiska målet att bromsa och frustrera de mest intelligenta och mest vetgiriga barnen - så att dessa hålls tillbaka, och inte därmed inte lyckas med att lära sig mera än resten. Att denna policy leder till stora välfärdsförluster, t.ex. genom att framtidens arbetskraft blir dåligt utbildad - och att policyn till en våg av tragiska tonårssjälvmord - det bekymrar inte vänstermänniskan.

5) Aggressivitet hör ihop med avundsjukan. Avundsjukan är ju hatet mot det goda, för att det är det goda. Och när man hatar något - då är man ju på köpet också aggressiv (mot det eller dem man hatar). Se bara på hur en typisk vänstermänniska, och hennes politiker, vräker ur sig personangrepp och sarkasmer mot ”borgarna”, ”högern”, ”penningpåsarna” o.s.v. Olof Palme kallade SAF-direktörerna för ”hatets och illviljans kolportörer”. Det där var förstås ett fall av den psykologiska försvarsmekanismen projicering utan like!

Och se bara på hur många av de övriga vänstermänniskorna visar prov på en illa dold skadeglädje när islamistiska terrorister mördar amerikanska civila - eller när Hamas-medlemmar bombar Israeliska bosättningar - eller hur de jublade när Vietcong lyckades döda unga amerikanska män i Vietnam! Och trots alla blodiga illdåd som kommunisterna och de islamistiska terroristerna har beslagits med visar de flesta vänstermänniskor ingen ånger. De flesta äldre vänstermänniskor verkar ännu idag vara stolta över sin ”insats” till förmån för ondskan i sin radikala ungdom på 1960- och 1970-talen.

6) Nästintill samtliga vänstermänniskor är också giriga. De trängtar efter grannens pengar. Det är ju en av orsakerna till att de i så hög grad uppskattar ”fördelningspolitiken”. Se på hur tidningarna fylls med analyser över vem som är ”vinnare”, och vem som är ”förlorare”, närhelst Riksdagen beslutar om nya skatteregler eller bidragsregler! Och en typisk vänstermänniska, om och när hon lyckas bli politiker, tackar inte nej till saftiga traktamenten, gratis lyxmåltider och dylikt. Mona Sahlin drog sig inte ens för att trängta efter en sketen gratis Toblerone!

7) En särdeles motbjudande egenskap hos den typiska vänstermänniskan är hennes otacksamhet. Hon lever i ett samhälle som har fått ett tidigare oanat välstånd tack vare insatserna från driftiga företagare, affärsmän, kapitalister och uppfinnare. Men som tack för välståndet de har begåvats med vill vänstermänniskan pina dessa yrkesgrupper - med konfiskatoriska skatter (Nåja, vilka skatter är inte konfiskatoriska egentligen?), en tvångströja av godtyckliga politiska kontroller och en ständig svartmålning av dessa yrkesgrupper i massmedierna och kulturen.

Och vänstermänniskan är som ett bortskämt litet barn. Om en naiv arbetsköpare försöker blidka en anställd som är vänstermänniska, genom att frivilligt betala dem en högre lön - då klagar hon genast om att det bara är fråga om ”några korvören”, att det är fråga om en ”muta” och att löneökningen endast möjliggörs av ”utsugning” av de fattiga i Tredje världen.

8) Vänstermänniskan brukar lida av åtminstone en mild förföljelsemani. Hon älskar konspirationsteorier. När de borgerliga politikerna i Sverige t.ex. försöker blidka vänstermänniskorna genom att vara frikostiga i anslagen till ”vården, skolan och omsorgen” - då kommer vänstermänniskan och säger att det måste ligga en lömsk plan bakom detta - nämligen att förstöra statsfinanserna, så att det skall bli lättare att kasta masken och rusta ner välfärdsstaten senare! Och när al-Qaida raserade skyskraporna på Manhattan den 11:e september, 2001 - då var det, enligt den tämligen typiska vänstermänniskan, ett skenanfall som genomfördes av USA själv - i syfte att skaffa sig en ursäkt för att gå i krig mot araberna. Och när de egna godtyckligt höga lönekraven orsakar massarbetslöshet - då börjar vänstermänniskan mässa om att arbetsköparna skapar massarbetslösheten som en lömsk trick som syftar till att sänka lönerna till en godtyckligt låg nivå. Och när staten orsakar prisstegringar genom att blåsa upp penningmängden - då beror prisstegringarna, enligt vänstermänniskan, i själva verket bara på att arbetsköparna höjer priserna till den nivå som de känner för - i syfte att öka vinsterna godtyckligt. Alla andra är vrånga och illasinnade, resonerar vänstermänniskan - medan hon själv är ack så rationell och godhjärtad.

9) Vänstermänniskans mest grundläggande psykologiska egenskap är den mentala lättjan. Hon vill bara inte göra sig ansträngen att tänka. Undertecknad har många, många gånger presenterat rationella argument mot vänstermänniskornas irrläror i diskussioner med vänstermänniskor - men argumenten bara rinner av dessa vänstermänniskor, som vatten rinner av en gås. I stort sett ingen vänstermänniska är beredd att kritiskt granska sina egna uppfattningar. Och vänstermänniskan fördömer utan vidare motståndarnas böcker utan att ens ha läst dem. Hon bara ”vet” att hon har rätt och att de andra har fel. Hon bryr sig inte att ta reda på fakta när det inte behagar henne.

Här har vi pudelns kärna. I stort sett varenda vänstermänniska är en människa som inte gitter att tänka. Att tänka eller inte tänka - det är det mest grundläggande valet en människa fattar i sitt liv. Hon fattar det valet om och om igen. Valet är alltid fritt, d.v.s. otvingat. En människa kan alltid välja att tänka - eller att låta bli. Men valet blir automatiserat efter ett tag. En människa som väljer att inte tänka gång efter annan - vänjer sig så småningom vid tillståndet att vara mentalt slö. Och trots att hon kan bryta vanan, om hon verkligen vill, är det ytterst få vänstermänniskor som gör det. Hon, d.v.s. den typiska vänstermänniskan, kommer till att föredra mental inaktivitet framför mental ansträngning.

Vänstermänniskan är som sagt en människa som har valt att automatisera mental lättja. Denna mentala vana, att inte tänka, har de övriga psykologiska egenskaperna som jag nämnde som följd. Låg självaktning, t.ex., är en logisk följd av ovanan att inte tänka. Ty när man vanemässigt inte tänker, förlorar man förmågan att handskas med verkligheten. Och därmed förlorar man förmågan att ta vara på sig själv. Då får man ett lågt självförtroende och en låg självrespekt som konsekvens. Och jag beskrev ju ovan hur en låg självaktning hade de övriga psykologiska egenskapernas uppkomst som följd.

10) Ovanan att inte tänka har också som följd att man blir en ”andrahands-människa”. Detta innebär att man blir en parasit på andra människors tänkande. En andrahands-människa fattar inte verkligheten omkring henne med sitt eget förnuft, eftersom hon inte gitter tänka. I stället fattar hon verkligheten indirekt, via andra människors förnuft. Hon känner att hon själv inte vet vad som är sant och falskt, och rätt och fel - men att alla andra människor på något mystiskt vis gör det. Så hon tror blint på vad en del av de andra säger henne - nämligen de andra som ”är betydelsefulla” - förmenta auktoriteter. Vänstermänniskan tror på det som andra tror på - eventuellt också på vad någon vänster-”guru”, som Jan Myrdal eller Olof Palme, tror på. Vänstermänniskan tänker inte kritiskt. Hon kollar inte med det egna förnuftet om socialismens idéer stämmer med verklighetens fakta. Hon bara utgår ifrån att eftersom alla andra vänstermänniskor verkar ”veta” att socialismens idéer stämmer med verkligheten - så gör de det också! Så en typisk vänstermänniska upptäcker aldrig sina fel. Hon tittar inte på verkligheten - och dessutom vill hon förresten inte upptäcka att hon har fel heller.

Men de har fel! Det skall jag visa i ytterligare en artikel, som skall handla om – ”Vänstermänniskans filosofi”.