Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Tuesday, January 5, 2010

Den marxistiska profitkvotsteorin

Marxismen har en besynnerlig teori om utvecklingen i en kapitalistisk ekonomi. Enligt marxismen är den naturliga utvecklingen att lönsamheten i privatföretagen kontinuerligt faller. Detta kallas för ”den ständigt fallande profitkvoten”. Denna utveckling är ödesbestämd, enligt den marxistiska ekonomiska teorin. Marxisterna resonerar att lönsamheten inom industrin bara måste falla kontinuerligt. Av det enkla skälet att allteftersom tiden går blir produktionen alltmera kapitalintensiv.

Med ”mera kapitalintensiv” menas att allteftersom ett industrisamhälle utvecklas, måste företagen investera i allt flera och allt mera avancerade maskiner. D.v.s. allteftersom tiden går, blir mera och mera muskelarbete ersatt med arbete utfört av maskiner. Fabrikerna blir i allt högre grad fyllda med dyrbara maskiner, och i allt mindre grad fyllda med trälande arbetare. Och, resonerar marxisterna, maskinerna kostar ju pengar! Så allteftersom tiden går, kommer en allt större del av produktionsvärdet att bestå av kostnaden för maskiner och en allt mindre del att bestå av löner.

Och – hävdar marxisterna – denna utveckling har ödesdigra konsekvenser på den kapitalistiska ordningen.

Enligt marxisterna är vinsternas källa lönerna. Enligt marxismen är vinsterna godtyckliga avdrag från lönerna, som kapitalisterna stoppar i sina egna fickor. Men om mera och mera av produktionskostnaden utgörs av maskiner, och mindre och mindre av löner, då kommer det allteftersom tiden går med nödvändighet att finnas mindre och mindre lönepengar för kapitalisterna att snylta på, i förhållande till kapitalet som måste förräntas. Så det blir allt svårare och svårare för kapitalisterna att göra tillräckliga vinster. Och eftersom deras utgifter för kapitalet dessutom hela tiden blir större och större, blir deras vinster i ännu högre grad mindre och mindre i förhållande till deras kapital.

Så ”profitkvoten” faller. ”Profitkvoten” är nämligen vinstens storlek i förhållande till kapitalet.

Om kapitalisterna får dubbelt så mycket kapital att förränta, uttryckt i kronor, jämfört med mängden lönearbete, uttryckt i kronor, då måste med matematiskt nödvändighet vinsten bli dubbelt så stor som förut, jämfört med lönerna, för att den skall vara lika stor som förut jämfört med kapitalet som måste förräntas. Så ju mera kapital att förränta, desto större vinster fordras, jämfört med lönerna.

Marxisternas ”tänkare” resonerar i sina elfenbenstorn att kapitalisterna kommer att reagera på denna utveckling genom att ”öka utsugningen”. Om de tidigare drog av, säg, 30% av lönerna, kommer de att tvingas till att försöka dra av först 40%, och sedan 50%, och sedan 60% av lönerna o.s.v., i ett desperat försök att rädda sin ”profitkvot”. Denna ständigt ökad ”grad av utsugning” kommer att leda till att arbetarna hamnar i allt värre och värre armod. Och det hela slutar i att arbetarna börjar svälta, och i ren desperation gör revolution, med det socialistiska "paradisets" införande som slutresultat.

Problemet är ”bara” att denna utveckling inte har slagit in. De relativt fria västländerna har bara blivit rikare och rikare. Och de länder där socialismen infördes blev inga ”arbetarparadis” – de blev i stället rena helveten på jorden.

Men marxisterna har förstås bortförklaringar. Deras favorit bortförklaring är teorin om imperialismen, som uppfanns av Lenin. Enligt denna teori, kompenserade kapitalisterna i västländerna för de ständigt minskade möjligheterna att göra vinster på de egna ländernas arbetare, genom att i stället göra allt större vinster på arbetarna och fattigbönderna i kolonierna, och de f.d. kolonierna, i Tredje världen. Enligt denna teori, Lenins teori om den ”imperialistiska utsugningen”, förklarades fattigdomen i Tredje världen inte på den blandekonomiska, d.v.s. halvsocialistiska, politiken som faktiskt fördes av kolonialmakternas regeringar i Tredje världen - utan på kapitalismen i västländerna.

Men denna teori visade sig ha problem också. När länderna i Tredje världen införde en ännu mera socialistisk politik efter självständigheten på 1950- och 1960-talen - då förvärrades fattigdomen! Den ekonomiska tillväxten uteblev nästan helt i de länder som satsade på statliga företag och på statlig prispolitik och utrikeshandelskontroller o.s.v. De länder i Tredje världen som satsade på socialismen – t.ex. Indien, Kina, Kuba, Tanzania, Burma, Egypten o.s.v., plågades av fattigdom mycket mera än sådana länder som Japan, Taiwan, Sydkorea, Israel, Singapore, Brasilien o.s.v., som satsade på en åtminstone halvkapitalistisk politik (tyvärr har inte ett enda land i världen, inte ens USA, satsat på fullständig kapitalism).

Finns det möjligen något fel hos den marxistiska teorin om den fallande profitkvoten? Ja – och felet är så enkelt och uppenbart att det är fantastiskt att marxisterna fortfarande inte har upptäckt det här tankefelet själva.

Detta är felet med teorin om den fallande ”profitkvoten” i ett nötskal:

Den missar det enkla faktumet att när produktionen rationaliseras, blir inte enbart konsumtionsvarorna billigare i förhållande till lönerna, så att en timmes lön kan köpa alltmer mat, kläder, nöjen o.s.v. När produktionen rationaliseras, blir kapitalvarorna billigare också, i förhållande till lönerna. Så det där att det blir allt flera och flera maskiner i fabrikerna, betyder inte att kapitalets andel av produktionskostnaden stiger . Det är därför som lönernas andel av produktionens värde i industriländerna är, i runda slängar, desamma idag som de var på 1800-talet, d.v.s. omkring 70% - 80% (siffran varierar naturligtvis från företag till företag, och från år till år). [Men det kontinuerliga sparandet påverkar vinsternas storlek i förhållande till lönesumman litet grand, se min essä här på bloggen ”Lönerna är ett avdrag från vinsterna” (publicerad januari 5, 2010).]

Låt oss konkretisera detta. Säg att när teknologin utvecklas, kan en textilfabrik producera dubbelt så många kvadratmeter tyg per timme som förut, när det fördubblar mängden maskiner i fabriken, och använder lika många timmar lönearbete som förut. Men vad händer då i fabrikerna som tillverkar textilmaskinerna när teknologin utvecklas? Antagligen kommer fabrikerna där textilmaskinerna tillverkas att producera dubbelt så många textilmaskiner som förut, med ungefär dubbelt så många verktygsmaskiner och ungefär lika många timmar lönearbete som förut. Och det kommer att innebära att kostnaden räknat i arbetstimmar kommer att sjunka ungefär lika mycket för textilmaskinerna som den gör för textilierna. Så textilfabrikerna kommer att innehålla dubbelt så många maskiner, som var och en kostar ungefär hälften så mycket uttryckt i antalet arbetstimmar. Så kapitalkostnadens andel av produktionsvärdet kommer inte att öka från år till år - den kommer istället att vara oförändrad, och ”profitkvoten” kommer inte att falla.

Så enkelt är det.

Den tekniska utvecklingen och de kontinuerliga investeringarna, gör att allt eftersom tiden går får fabrikerna flera och flera maskiner - maskiner som var och en blir billigare och billigare, uttryckt i antalet arbetstimmar. Så när fabrikerna får dubbelt så många och sofistikerade maskiner som förut, kommer var och en av dessa att ha blivit hälften så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” blir ungefär densamma som förut. När fabrikerna får fyra gånger så många och sofistikerade maskiner, kommer var och en av dessa att ha blivit en fjärdedel så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Återigen, ”profitkvoten” blir ungefär oförändrad. När fabrikerna efter många år får hundra gånger så många och sofistikerade maskiner som vid industrialiseringens början, kommer var och en av dessa att kosta en hundradel så mycket, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” sjunker inte medan den kapitalistiska ekonomin utvecklas och samhället blir allt mer och mer välmående. Arbetarna får det bara bättre och bättre.

Varför ser inte marxisterna denna enkla sanning? Är det för att de blott och bart är dumma i huvudet? Nej, inte bara. Fast de är faktiskt dumma i huvudet också.

Men den viktigaste anledningen till att marxisterna inte ser verklighetens fakta, är att de inte vill se verklighetens fakta. De har den förutfattade meningen att självuppoffring för andra är det moraliska idealet. Och de vill så gärna, så gärna förverkliga detta sjuka ideal. Eftersom de flesta människor inte uppoffrar sig konsekvent nog av egen vilja, uppstår hos marxisterna en intensiv längtan efter att tvinga människorna till att uppoffra sig. Därför vill marxisterna införa ”proletariatets diktatur”.

Syftet med marxisternas alla diktaturer har alltid varit att tvinga människorna till att vara moraliskt högstående (enligt altruismens måttstock) - genom att uppoffra sig själva för varandra. Det är därför som alla, förutom makthavarna, tvingades leva i fattigdom och armod i kommunistländerna. Det fanns ett syfte med galenskaperna i Sovjetunionen, Kommunistkina, Kuba, Vietnam o.s.v. Syftet var ett brinnande - men perverterat - moraliskt engagemang!

Läxan du bör dra av denna artikel är inte i första hand att marxismens ekonomiska teori är uppåt väggarna fel. Fast den är det.

Men den viktigaste läxan denna artikel vill förmedla är att marxismen inte kan besegras med ekonomiska argument. Därför att dess´ attraktionskraft inte består av dess´ ekonomiska teorier. Marxismen måste bekämpas på det moraliska planet. Därför att det är en iver efter att förverkliga moralläran altruismen som driver kommunisterna, inte en iver efter att förverkliga någon esoterisk ekonomisk teori.

För att utplåna socialismen i politiken, måste vi utplåna altruismen i människornas uppfattning om vad det är som utgör det moraliskt riktiga. Vi måste klargöra för människorna vilken bottenlös ondska moralläran altruismen i själva verket utgör.

Lönerna är ett avdrag från vinsterna

Enligt marxisterna är kapitalisternas vinster ett avdrag från deras anställdas löner. Hela produktionen borde rätteligen tillfalla lönearbetarna - enligt marxisterna syn på saken. Kapitalisterna har inte rätt till ett rött öre - i alla fall om de inte själva arbetar nere på golvet i sina fabriker, vilket ytterst få av dem gör.

Men marxisterna har fått det här helt om bakfoten. Sanningen är den att lönerna är ett avdrag från vinsterna - de är en ersättning som arbetarna erhåller för att de blott och bart hjälper kapitalisten med att producera.

Det enklaste sättet att reda ut sambanden är att titta tillbaka på den historiska utvecklingen och se hur lönerna ursprungligen uppstod. Det är nämligen så att löner ingalunda har funnits under hela mänsklighetens historia. Det fanns ju inga löner när människorna levde i grottor, på stenåldern. På stenåldern var samtliga människor ”egenföretagare” (eller "hemmafruar"). Varje man gick ut och jagade villebråd. Hur mycket han fick i utbyte mot sina ansträngningar var direkt proportionellt till hur skicklig han var, och dessutom till hur mycket tur han hade, som jägare/egenföretagare. Eftersom jägaren och hans familj gjorde i princip allt arbete med att tillverka jaktverktygen, bereda jaktbytet o.s.v. själva, hade jägaren inga kostnader att dra av från vinsten. Hela jägarens produktionsresultat bestod alltså av ren vinst. Och om flera jägare samarbetade med varandra - då delade de på vinsten, ungefär som företagare gör idag i ett handelsbolag. Inte en enda kotte fick någon lön! Löner existerade överhuvudtaget inte på den tiden.

Senare blev människorna bofasta och började ägna sig åt jordbruk. Så länge bönderna var självägande var de som egenföretagare. Hela skörden minus utsädet var deras vinst. När skörden blev god, gjorde bonden en stor vinst. När skörden blev liten, gjorde bonden endast en blygsam vinst. Men ännu fanns det heller nu några löner med i bilden.

Så småningom började städer bildas. En del av stadsinvånarna ägnade sig åt sysslor som hantverk och gästabudsverksamhet. Om hantverkaren eller krögaren jobbade utan någon annan hjälp än familjemedlemmarna, då var han fortfarande en egenföretagare och hela produktionsresultatet bestod av vinst.

Men snart började somliga av hantverkarna och krögarna få så mycket att göra att de själva, och de egna familjemedlemmarna, inte hann med att göra allt. Då började företagarna anställa lönearbetare för att hjälpa dem med att producera. Medhjälparna fick en lön som ersättning för arbetet. Medhjälparna kunde i princip ha fått en vinstandel som ersättning istället. Men det skulle ha funnits en stor nackdel med att få en andel av vinsten istället för en fast lön. Vinstandelen skulle ha blivit stor, när verksamhetens vinst blev stor. Men vinstandelen hade då också blivit liten, när vinsten råkade bli liten. Medhjälparna själva föredrog helt klart att få sin ersättning som en fast lön. Då visste de med säkerhet hur mycket de skulle ha att leva på. Hantverkaren eller krögaren istället fick ta på sig hela risken.

Och nu blev vinsterna förstås en mindre del av produktionsresultatet. Innan försäljningsintäkterna nådde hantverkarens eller krögarens fickor, drogs en del av från dessa för att täcka lönerna till de anställda. Som du ser blev lönerna ett avdrag från vinsterna.

Dessutom fick egenföretagaren andra kostnader att dra av från vinsten, eftersom en ekonomi med arbetsdelning hade uppstått. Han fick ofta köpa in verktyg till verkstaden, möbler till krogen, o.s.v. Kostnaderna för dessa drogs också av från vinsten.

Och så ser det ännu ut idag. Driftiga individer startar företag. De satsar sitt eget kapital och arbete när de gör det. Sedan, när företagens verksamhet växer så pass mycket att grundaren inte längre klarar av att göra allt arbete själv, måste han börja anställa lönearbetare. Lönearbetarna hjälper företagaren med att producera. Företagaren får dra av en del pengar från vinsten för att få fram pengar till att betala lönerna för dessa medhjälpare, på samma sätt som han får dra av en del pengar från vinsten för att betala för maskinerna, inventarierna o.s.v. som han måste köpa in för att kunna producera. Det är således ägarna som betalar lönerna - inte de anställda som betalar vinsterna. Marxisterna försöker påföra motsatsen till sanningen på folket. Det är fråga om en storskalig verklighetsförfalskning som marxisterna håller på med!

När en kapitalistisk ekonomi utvecklas, då genomförs investeringar år efter år. Därför blir kapitalstocken större och större allteftersom tiden går. Detta gör att både vinsterna och reallönerna blir högre från år till år. Ju mera kapital som ägarna och arbetarna har att jobba med, desto mera förmår de nämligen bådadera att producera. Och när ägarna och arbetarna bådadera får större och större realinkomster ökar deras förmåga och, oftast, deras vilja att spara. Så allteftersom det kapitalistiska samhället utvecklas, ökar sparandets storlek i förhållande till inkomsterna. Detta gör att det blir ett större utbud av kapital, i förhållande till lönerna. Detta gör förstås, i enlighet med lagen om utbud och efterfrågan, att vinsternas storlek i förhållande till lönerna långsamt tenderar att sjunka ju mera ekonomin utvecklas över tiden. Flera och flera sparare vill ju göra investeringar, i förhållande till storleken på utbudet av lönearbete. Eftersom det är så många sparare vars investeringar konkurrerar om arbetskraften, måste spararna nöja sig med relativt mindre och mindre vinster i förhållande till lönesumman. Så allteftersom tiden går, i det kapitalistiska samhället, blir löneandelen långsamt större - inte mindre. Marxisterna har haft totalt fel hela tiden på denna punkt också!

Att få sin försörjning i form av en lön, istället som en vinst, har en stor fördel för lönearbetaren. Trygghet. När man är företagare, blir ens inkomst osäker. När tiderna är goda, får man en stor vinst, och då kan man leva gott. Men när det av ett eller annat skäl inte går så bra för verksamheten blir vinsten liten, eller t.o.m. obefintlig - och då får företagaren leva knapert. Men lönearbetaren får i princip samma lön - oavsett om hans arbetsköpares vinst är stor eller liten.

Det är en stor fördel som lönearbetaren åtnjuter. Men socialistiska arbetare brukar ändå inte vara nöjda. De vill ha fördelen som är förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir stor när det går bra för företaget - men utan att drabbas av nackdelen som också finns förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir knaper när företaget går dåligt. De socialistiska arbetarna är alltså bortskämda och otacksamma. De borde vara glada för att de slipper osäkerheten som företagaren får leva med, och stressas av, när han är beroende av sin vinst för sin försörjning. Tänk bara hur oerhört mycket mera trygga arbetarna är i ett modernt halvkapitalistiskt samhälle, jämfört med hur otrygga de hade varit om de hade levt som jägarna/egenföretagarna gjorde på stenåldern!

Men marxisterna har länge lyckats lura somliga arbetare med inbillningen att vinsterna är ett avdrag från lönerna, samt med inbillningen att kapitalisterna inte utför något arbete för att erhålla sina vinster - med implikationen att hela produktionsresultatet rätteligen borde tillfalla lönearbetarna.

För att rätta till detta missförhållande måste vi klargöra att kapitalister får utföra ett krävande intellektuellt arbete för att erhålla sina vinster, samt att lönerna är ett avdrag från vinsterna - som lönearbetarna borde vara dj-vligt tacksamma för!

Saturday, January 2, 2010

Maos psykologi och filosofi

Mao Zedong var en ond människa. Vad skulle kunna förklara hans bottenlösa ondska?

Jag tror att det var Maos acceptans av vissa, irrationella idéer som ledde till att han utvecklade en sjuk psykologi - och av det skälet blev till en blodtörstig maktmänniska.

En idé som Mao kom att tro på tidigt i sitt liv var den idé som man kan kalla för ”den subjektivistiska pseudo-egoismen”. Denna idé går väsentligen ut på tanken ”Om bara jag vill det, så är det rätt!”

Historikern Jung Chang skriver redan i kapitel två av sin utmärkta biografi över Mao, ”Mao – The Unknown Story”, att Mao under vintern av 1917-1918, då han var en 24-årig universitets-student, läste en bok som hette ”A System of Ethics” som skrevs av en tysk 1800-tals filosof vid namn Friedrich Paulsen. Chang berättar att Mao skrev kommentarer i marginalerna av sitt exemplar av boken som uttryckte hans egna tankar på ämnet etik. Några av tankarna som Mao, enligt Chang, skrev i marginalerna till den boken var (min översättning): ”Människor som mig har en plikt enbart mot oss själva; vi har inga plikter mot andra människor.” och ”Jag håller inte med idén att, för att vara moralisk, motiven för ens handlingar måste vara att gagna andra. Moralen behöver inte definieras i relation till andra . . . Människor som mig vill . . . njuta till fullo av livet, och när vi gör det så har vi automatiskt de mest värdefulla moralläror. Naturligtvis finns andra människor och objekt i världen, men de finns där enbart för min skull.” [Min kursivering]

Det framgår av det här att Mao var djupt influerad av den altruistiska moralläran - d.v.s. han var påverkad av den morallära som alla de religiösa människorna omkring honom (Mao växte upp i en buddhistisk miljö) förespråkade. Denna morallära, altruismen, ställde upp ett falskt alternativ – antingen offrar du dig själv för andra (vilket beteende kallas för ”altruismen”) eller så offrar du andra människor för dig själv (vilket beteende felaktigt brukar kallas för ”egoismen”). Detta alternativ är falskt - av det enkla skälet att äkta egoism betyder att du gör det som faktiskt ligger i ditt eget intresse - och inte att du gör det som du blott och bart råkar känna ligger i ditt intresse. Verkligheten är så beskaffad att det som faktiskt ligger i ditt eget intresse är att leva utan att vare sig offra dig själv för andra och samtidigt utan att offra andra för dig själv. En äkta egoist förkastar idén att det måste finnas uppoffringar i livet - att det måste finnas herrar och slavar - att det måste finnas offer som genomför uppoffringarna och präster som tar emot uppoffringarna.

Men upphovsmännen till den altruistiska moralläran, d.v.s. moraliska monster som Kant och moraliska dummisar som Jesus och Buddha - de ställde upp det ovannämnda falska alternativet ändå. Kants syfte var att lura folk in i fördärvet. Medan Jesus och Buddha antagligen inte förstod vad de höll på med när de förespråkade altruismen.

Kant däremot förstod just precis vad det hela handlade om! Han räknade med att om bara människor inbillade sig att valet stod mellan att å ena sidan offra sig själv för andra - eller att å andra sidan offra andra för sig själv - då skulle nästan alla människor välja det förra alternativet. D.v.s. de skulle hellre välja att begå självmord än att sänka sig till att bli mördare - de skulle hellre välja att bli masochister än att sänka sig till att bli sadister - de skulle hellre välja att bli offer än att sänka sig till att bli bödlar s.a.s.

Men Mao var en av de där sällsynta individerna som accepterade det falska alternativet som altruismen ställde upp och valde sedan den andra, den "brutala" sidan av det falska myntet. Mao valde att bli den sortens ”egoist” som trampar ner andra - istället att låta sig själv bli nedtrampad av de där andra. Mao ville inte bli en slav eller ett offer. Han ville hellre bli en herre eller en bödel. På så vis bidrog den altruistiska moralläran till att skapa en av historiens allra värsta slaktare och moraliska monster (för information om Maos illdåd, se min essä här på min blog ”Sanningen om Kommunistkina” (publicerad på bloggen januari 1, 2010).

Mao skrev vidare, i marginalerna till den där boken om etik ”En del säger att man har ett ansvar inför historien. Jag tror inte på det. Jag är bara intresserad av att utveckla mig själv . . . Jag har ett begär och jag handlar på grundval av det. Jag är ansvarig mot ingen.” och ”Dessa två [samvetet och mina impulser] borde vara en och desamma. Alla våra handlingar . . . drivs av våra impulser, och det samvete som är vis, följer alltid med impulserna. Ibland . . . håller samvetet tillbaka impulser som att äta för mycket eller att tillåta sig för mycket sex. Men samvetet finns där endast för att hålla tillbaka, inte för att sätta stopp. Och tillbakahållandet är till för ett bättre uppfyllande av impulsen.” och ”Jag är ansvarig endast för verkligheten som jag upplever, och absolut inte för någonting annat. Jag vet inget om det förflutna, jag vet inget om framtiden. De har inget att göra med den verklighet som jag själv upplever.”

Dessa citat avslöjar Maos subjektivism. Mao inbillade sig att verkligheten bara bestod av hans egna upplevelser - och då blorr och bart av hans upplevelser här och nu. Maos grundläggande premiss var att egoismen var subjektiv. Han utgick ifrån att om han ville gagna sig själv - då skulle han göra det som han kände för att göra just just här och nu - han borde följa sina ”impulser” som han själv faktiskt uttryckte det i sina anteckningar.

Det är uppenbart varifrån Mao fick uppfattningen att pseudo-egoismen var liktydig med subjektivismen. Förkunnarna av den altruistiska moralläran hade i alla tider lärt ut idén att den s.k. "egoismen" (d.v.s. pseudo-egoismen) var liktydig med att göra vadhelst man själv ville - d.v.s. vadhelst man kände för att göra. En äkta egoist följde bara sina impulser, enligt altruismens förkunnare - egoisten bara gjorde det som föll henne in utan att tänka efter och utan att ha något samvete. De flesta av altruismens förkunnare hade räknat med att i stort sett alla människor skulle känna en sådan motvilja mot subjektivismen, att de skulle välja att bli altruister om de inbillades att ett liv som egoist vore liktydigt med ett liv som subjektivist.

Men Mao betedde sig inte så som altruisternas förkunnare hade räknat med! Han accepterade förvisso det falska alternativet som hade ställts upp av altruisterna - men han omfamnade pseudo-egoismen ändå eftersom han kände en stark motvilja till att göra sig själv till ett altruistiskt offergods. Mao ville hellre vara vargen än lammet m.a.o. Och Mao omfamnade dessutom subjektivismen på köpet när han omfamnade pseudo-egoismen. Mao var ingen kritisk tänkare - så det föll honom inte in att ifrågasätta altruisternas genomfalska idé att (pseudo)-egoismen hörde ihop med subjektivismen.

Så Maos etik löd så här ”Gagna dig själv. Och inse att det som gagnar dig själv är vadhelst du känner för att göra just nu!” Detta är den subjektivistiska pseudo-egoismen som vägleder samtliga brottslingar och despoter. En pseudo-egoist roffar åt sig en plånbok när hon känner för det, hon våldtar en kvinna när hon känner för det, hon slår ihjäl en rival när hon känner för det. Det är rovdjurets "etik" - det är en bandits ”morallära”.

Mao kombinerade sedan sin subjektivistiska pseudo-egoism med den marxistiska filosofin.

En av marxismens beståndsdelar är dialektiken, d.v.s. idén att verkligheten består av kontradiktioner - självmotsägelser som ”upphäver varandra”. Enligt marxismen finns det först en tes, som motsägs av en antites, tesen och antitesen upphäver varandra och föder en syntes.

Mao trodde på en mycket konkret variant av denna idé - nämligen att liv ger upphov till död, som ger upphov till liv, o.s.v. Han sade ”Vi tror på dialektiken. Därför kan vi inte vara emot döden.” och ”Det borde finnas stormöten för att fira när människor dör.” Och Mao hade sannerligen inget emot att andra människor dog. När han besökte Moskva år 1957 sade Mao till sina värdar ”Vi är villiga att offra 300 miljoner kineser för världsrevolutionens skull.” 300 miljoner var ungefär hälften av Kinas totala befolkning vid den tiden! När Mao talade till partikongressen i Kina år 1958 uttryckte han samma slags tankar ”Klaga inte om det blir ett världskrig. Det värsta som kan hända är att människor dör . . . Hälften av befolkningen utplånad – det har hänt åtskilliga gångar förut i kinesisk historia . . . det är bäst om hälften av befolkningen finns kvar, näst bäst om en tredjedel finns kvar . . .”

Mao gjorde klart åtskilliga gångar under sin tid vid makten att han räknade med att Kina skulle vinna, om det blev ett Tredje världskrig - bara därför att landet hade en större befolkningsmängd än världens övriga länder. Om hälften av kineserna dog - då skulle det likväl finns flera kineser kvar än amerikaner och ryssar! Lysande logik - eller hur!?

Mao förklarade en gång, varför han inte gillade Konfucius´ filosofi. Enligt Konfucius måste en härskare bry sig om sina undersåtar. Men Mao tyckte om detta ”Konfucius är humanism . . . det vill säga Människor-i-centrumism” Men Maos ville bara ha sig själv i centrum!

Mao ville ha makt. Han sade med glädje i rösten vid ett tillfälle ”Så underbara vårt kinesiska folk och våra kadrer är! Tjugo miljoner människor: vi ropar och de kommer; vi avskedar och de går. Vilket parti klarar av detta förutom det Kommunistiska partiet?”

Maos livsmål var att bli världshärskare. I november, 1968 sade han till den australiska Maoist-ledaren Hill ”Jag tycker att världen behöver förenas . . . I det förflutna har många, inklusive mongolerna, romarna . . . Alexander den Store, Napoleon och det brittiska imperiet velat förena världen. Idag vill både USA och Sovjetunionen förena världen. Hitler ville förena världen . . . Men alla misslyckades. Men det synes mig att möjligheten att förena världen inte har försvunnit. Jag tror att världen kan förenas.” Mao trodde att det var Kina, under hans ledning, som skulle klara av att göra jobbet. Han resonerade ”Men dessa två länder [d.v.s. USA och Ryssland] har för små befolkningar, och de kommer inte att ha tillräckligt med manskap, om det sprids ut. Vidare, de är rädda för att utkämpa ett kärnvapenkrig. De är förvisso inte rädda för att utplåna andra länders befolkningar, men de är rädda för att deras egna befolkningar skall utplånas.”

Det var lätt att läsa mellan raderna – Maos tanke var att eftersom Kina hade en så mycket större total befolkning än både USA och Sovjetunionen, och eftersom Kina hade en ledare som inte var rädd för att en stor del av sitt eget lands befolkning skulle dö i ett kärnvapenkrig så skulle Kina klara av att förena världen - med hjälp av kärnvapen!

Maos sista hustru (Mao hade flera hustrur under sitt liv - förutom hundratals tillfälliga förbindelser!) brukade säga till sina tjänare ”Att tjäna mig är att tjäna folket.” Mao själv resonerade antagligen exakt likadant!

Mao hade en rasistisk premiss också – att moralisk skuld går i arv. Han uppfann något som han kallade ”teorin om blodlinjen.” Han beordrade sina Röda gardister att skandera ”Sonen till en hjälte är alltid en stor man; en reaktionär fader producerar inget förutom en bastard!” Och det var standard praxis i Kommunistkina att när en människa stämplades som en fiende till revolutionen, straffades inte endast denna människa - utan också dennes make, barn och övriga släktingar. Skulden var alltid kollektiv, m.a.o.

Vad skall man säga om Maos bisarra ”etik” och om hans sjuka psykologi?

Var Mao en egoist?

Nej, han var motsatsen. Mao hade inget egentligt ego. Mao var ett tomt skal. Han levde för andra människor. Hela hans tillvaro kretsade kring andra människor. Eftersom han var en maktmänniska, var hans stora mål i livet att andra människor skulle frukta honom. Och det innebar att han inte var självtillräcklig. Han kunde inte leva utan andra människor – utan dem som han plågade och slog ihjäl. Eftersom han var en maktmänniska var han inte oberoende – han kunde nämligen inte klara sig utan sina offer!

Mao var således en självlös människa – bokstavligen. Han hade inget själv, d.v.s. ingen ego – det fanns inga som helst värden "därinne" som han levde för. Han trängtade endast efter att förstöra värden. Att förstöra, att åstadkomma ett tomrum - nämligen döden - det var allt som Mao förmådde. Han ville åstadkomma ett tomrum för att spegla sin egen obefintliga själ. Mao var en nolla – precis som Hitler, Stalin, Jan Myrdal, Immanuel Kant och alla de där andra moraliska monstren vars enda lust blott och bart har varit att förstöra!

Friday, January 1, 2010

Sanningen om Kommunistkina

Sovjetunionens blodigaste diktator, Josef Stalin, lärde sig ett propagandaknep som kallades för "Den Stora Lögnen" av den nazistiska propagandaministern Goebbels - som hade uppfunnit detta knep.

Detta knep gick ut på att om man vill dupera folk riktigt ordentligt - då nöjde man sig inte med en liten, försiktig lögn. Istället löpte man hela linan ut och basunerade ut en riktigt stor, jättefräck, genomfalsk lögn. Man sade precis raka motsatsen till sanningen. Stalin räknade tydligen med att folk som utsattes för en riktigt stor, fräck lögn skulle resonera så här ”Om det där är en så stor lögn som det ser ut att vara - då skulle den vara alldeles otroligt fräck och vågat. Och ingen skulle väl kunna vara  jättefräck - och ingen skulle väl våga gå ut med en sådan jättestor lögn? Så det kan omöjligen vara fråga om den lögn som det ser ut att vara fråga om ? Så det där måste väl trots allt vara sant istället?”

Ett konkret exempel på en av Stalins många Stora Lögner var de sovjetiska massmediernas rapporter om att de sovjetiska arbetslägerfångarna, när de frigavs, grät av sorg därför att de ville stanna kvar i arbetslägren. De älskade och de var åh-så-tacksamma för den där ”reformeringen” som de utsattes för i fånglägren, hette det.

Stalins protegé, Mao Zedong, praktiserade samma propagandaknep (d.v.s. Den Stora Lögnen) flitigt han också.

Undertecknad var ung i Sverige på 1970-talet. Jag kommer ihåg de unga svenskarna omkring mig som beundrade Kommunistkina. Kina var paradiset på jorden inbillade de sig. Och de gick på bluffen om att Mao Zedong var en genial humanist - ett helgon som bara tänkte på de fattigas välfärd. Och rapporterna om förtrycket i Kina? ”Det där är bara illvillig propaganda som sprids av Kinas fiender.”

Jag gick själv inte på den där smörjan om "arbetarparadiset Kina"  när jag var ung. Jag hade huvudet på skaft. Jag resonerade ungefär så här ”Kommunistkina har inga fria massmedier. Alla tidningar, radiostationer o.s.v. är kontrollerade av staten. Varför är de kinesiska makthavarna så rädda för fria massmedier då? De måste ha mycket som de behöver dölja!”

När jag ställde de unga socialisterna omkring mig frågan om varför Kina inte hade en fri press, svarade de käckt ”Kineserna behöver inte en fri press av västerländsk modell.” Hur dum får man vara?! Alla människor behöver nyheter, d.v.s. information.

De unga svenska socialisterna frågade mig också om hur jag kunde veta något enda dyft om Kina när jag inte, som den där Jan Myrdal, hade besökt Kina själv. Jag svarade ”Att besöka Kina gör ingen nytta. När en utlänning besöker Kina, får hon bara gå på guidade turer. Hon får bara prata med vanliga kineser genom tolkar - tolkar som utses av myndigheterna. Hon får aldrig tala med vanliga kineser ensam. Och även om en svensk fick prata med vanliga kineser i enrum, på kinesiska -hur skulle kinesen kunna våga yttra några kritiska sanningar? Kinesen skulle inte kunna vara säker på att det hela inte var en fälla som hade gillrats av regimen - d.v.s. att utlänningen skulle ange honom till de kinesiska myndigheterna så snart han kritiserade regimen.”

Så massvis med svenskar gick på de ”Stora Lögnerna” om Kommunistkina för bara några decennier sedan. Nuförtiden vet flera svenskar än förr bättre. Jag har nyligen fått de uppfattningar om Kommunistkina som jag hade redan på 1970-talet bekräftade till fullo av en biografi över Mao Zedong, som jag har läst under hösten [Jag skrev denna essä alldeles i slutet av år 2009]. Biografin heter -Mao – The Unknown Story”. Den är en tegelsten till bok som skrevs av en kinesisk kvinnlig historiker vid namn Jung Chang tillsammans med sin man, engelsmannen Jon Halliday. De lade ner tio år på forskningen som låg till grund för denna bok. De intervjuade hundratals kineser, inklusive många individer som umgicks med Mao Zedong själv och som tidigare inte har talat offentligt om vad de fick vara med om. Biografin visar med all tydlighet att Mao Zedong var ett moraliskt monster - och att Kina under hans tid vid makten var en av de mest helvetiska diktaturerna som någonsin har existerat.

Jag vill tydliggöra detta i denna artikel, genom att använda uppgifter från biografin till att explodera två av de mest utbredda myterna om Kommunistkina.

Den första myten är den att ”Vad man än säger om Kinas kommunister, så måste man ge dem ett erkännande för att de inte tillgrep fysiskt tortyr.” Detta är en seglivad myt. Den går ut på att Kinas kommunister, eftersom de var ”moderna”, bröt med den urgamla kinesiska traditionen att utöva makt med hjälp av fasansfull fysisk tortyr. Jung Changs biografi visar, med åtskilliga otäcka konkreta exempel, att Kinas kommunister i själva verket var bottenlöst grymma torterare!

Den andra myten som jag vill explodera är kommunisternas ”Stora Lögn” om att kineserna fick tillräckligt med mat för första gången i historien under kommunisterna. Denna ”Stora Lögn” lyder ”Kineserna är förvisso fortfarande fattiga. Fattas bara det. Men kommunisterna har i alla fall sett till att kineserna, för första gången i historien, inte behöver svälta!” Jung Changs biografi dokumenterar att avsiktlig massvält tvärtom var en medveten del av kommunisternas ekonomiska politik.

Okej. Vad var det för tortyr som de kommunistiska kineserna gjorde sig skyldiga till? Biografin informerar oss om att tortyr praktiserades av kommunisterna redan från första början, under det tidiga inbördeskriget på 1920- och 1930-talen. Här är ett citat från sidan 97 i boken (min översättning) ”Lie [en kumpan till Mao] ankom till Futian på den 7e december [1930], arresterade männen på Maos lista och torterade dem hela natten. En metod kallades ”att slå på landminor”, vilket innebar att tummen långsamt bröts, med fruktansvärd smärta. En annan teknik, också långsam (för att maximera smärtan) var att bränna offren med brinnande textiltrådar. Lie var speciellt grym mot fruarna till Jianxi ledarna. De kläddes av nakna, och enligt en protest som skrevs omedelbart efteråt ”Så brändes deras kroppar, i synnerhet deras slidor, med brinnande textiltrådar, och deras bröst skars sönder med små knivar.”

Tortyren som utövades av Lie den natten – på kommunistiska kamrater som hade fallit i onåd hos Mao Zedong – ledde till att en del kommunistiska kämpar, ledda av Liou Di, gjorde revolt mot Mao. Revolten slogs ner - och revoltörerna utsattes själva för barbarisk tortyr till döds. Biografin berättar om att tortyrmetoderna hade fantasifulla namn som ”att sitta i en luststol”, ”paddor som dricker”, ”apor som håller ett rep” o.s.v. En del revoltörer fick rödglödgade järnstänger införda i anus. En del utsattes för en tortyr som kallades ”ängel som spelar en cittra”. Den metoden gick till så att ena ändan av en ståltråd stacks genom offrets penis, och andra ändan lirkades runt offrets öra. Sedan "spelade" bödeln genom att rycka i tråden!

Mao Zedong själv försvarade bruket av tortyr. Han resonerade ”Hur kunde lojala revolutionärer överhuvudtaget kunna göra falska bekännelser, som implicerade andra [oskyldiga] kamrater?” Så om en kommunist gjorde en bekännelse under tortyr, måste den därför med nödvändighet vara sann, resonerade Mao med en infernalisk logik (som märkligt nog "råkade" tjäna hans egna maktsyften)!

Nog med tortyren. Vad finns då att säga om den ”Stora Lögnen” om att kommunisterna i alla fall avskaffade svälten i Kina?

Tja, Mao och hans kumpaner framkallade med flit svält hos sitt eget folk! Den var nämligen ett led i Maos rustningsprogram. Mao ville till vilket pris som helst skaffa sig massförstörelsevapen - kärnvapen - med vilka han hoppades erövra världsherravälde under sin egen livstid (att Mao närde en så fullständigt orealistisk dröm visar att han led av ett extremt storhetsvansinne). För att skaffa sig i synnerhet vätebomben var hans enda hopp att få köpa den erforderliga teknologin, och vapenfabrikerna, från Sovjetunionen (som i sin tur hade stulit teknologin från det halvkapitalistiska USA).

Men Sovjetunionens härskare ville ha betalt för att överhuvudtaget gå med på att förse Kommunistkina med vapenteknologi och vapenfabriker!

Och de enda betalningsmedlen som Mao hade tillgängliga var en futtig mängd mineralråvaror (som tenn och volfram) samt en icke så föraktlig mängd livsmedel. För att möjliggöra uppbyggnaden av vapenindustrin satsade därför Mao på en omfattande utsugning av bönderna. Regimen beslagtog en stor del av maten som bönderna slet för att producera, och exporterade rovet till Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska staterna. Så mat togs med våld ifrån urfattiga kinesiska bönder - och skickades till konsumenter som var rikare än kineserna själva! Allt för att Mao skulle få tillgång till atombomber, ubåtar, robotar, avancerade stridsflygplan o.s.v!

Som en direkt följd av Maos bondeutsugningspolitik, framkallades under åren 1958-1961 världshistoriens allra värsta hungersnöd! Uppskattningsvis nästan 38 miljoner människor dog som en följd av det s.k. ”Stora språnget framåt- de flesta av svält.

Den kinesiska staten använde grymma medel för att avtvinga de svältande bönderna maten som Mao skickade på export för att finansiera rustningsprogrammet. Jung Chang skriver på sidan 454 om detta (min översättning) ”I en by fick ett barn fyra fingrar avhuggna för att det hade försökt stjäla ett stycke omogen mat; i en annan by fick två barn som försökte stjäla mat metalltrådar stuckna genom öronen, och de hängdes sedan upp i trådarna från en vägg.”

Hungern drev folk till vansinne. En del kineser begick kannibalism för att stilla hungern. Föräldrar bytte sina barn mot grannarnas - och sedan åt de upp barnen! (Föräldrarna förmådde inte äta upp sina egna barn - därför de bytte barn med grannarna.) Andra kineser begick självmord. På sida 438 skriver Chang ”I Sommar Palatset i Beijing, fick människor som motionerade tidigt på morgonen ofta träffa på lik som hängde i träden, och fötter som stack upp ur sjön.”

Maos fasansfulla grymhet kan på sätt och vis sägas ha ”funkat”. Sovjetunionen försåg Kina med kärnvapenteknologin som den tidigare hade stulit från USA. Och den 16:e oktober, 1964, detonerades Kinas första atombomb vid Lop Nor. Mao var åh--stolt över ”socialismens stora landvinningar”! Men Kinas atombomb hade kostat flera hundra gånger så många människoliv som de två atombomberna som USA sprängde över Hiroshima respektive Nagasaki!

Vi får vara tacksamma för att Mao misslyckades till slut, och för att Kina så småningom till en del vände Maos version av socialismen ryggen. Men tyvärr har dagens ledare i Kina inte gjort ett fullständigt brott med socialismen. De kallar sig själva av någon anledning fortfarande t.o.m. för "kommunister". Konstigt att de inte skäms för den etiketten med tanke på Kommunistkinas blodbesudlade historia!

Jag rekommenderar varmt Jung Changs biografi över Mao - "Mao - the Unknown Story". Den är dock stundtals otäck läsning.

Det lär gå utmärkt att köpa boken hos Amazon.